Otroligt.
Idag är det fredag den 13. Jag är inte skrockfull men jag gillar ändå inte tanken på.
Jag och barnen lämnade in bilen och sen fixade vi blommor till min pappa och hans kollega som gjorde en bra affär idag. Det gick vägen trots dagen. Jag var nöjd. Och dom var nöjda.
Vidare hem. Då Emma ringer. Hon berättar om hennes dag. Hur hon vaknar och upptäckt att hennes äldsta son har vattkoppor. En vecka innan deras resa till Grekland. Hon säger från ingenstans att om inte jag kan följa lär dom ställa in. Tusen tankar far i huvudet och innan jag ens hinner nämna att jag inte på något som helst vis har råd säger hon att jag får resan. En vecka alinclusive på Kreta. Håret på kroppen reser sig och jag är fortfarande tveksam. Vad tycker Johan och rent praktiskt, hur ska jag få ihop det? Men jag är snabb.
Johan spontana svar "Klart du ska åka, hur många sånna erbjudanden kommer på serverat?"
Dyker snabbt in i kalendern.. Så speedad att jag fixar barnvakt på fel vecka. Ringer upp mamma och pappa igen som i vanlig ordning ställer upp. Ändrar deras scheman för att kunna hjälpa till. Och vipps ringde jag upp Emma och sa att om erbjudandet står kvar åker jag med. Har nog inte fattat det än. Jag har aldrig varit ifrån barnen så länge.. Inte Johan heller. Men det ska gå! :) Funderar fortfarande på vad vi ska fylla dagarna med när vi inte har barn att passa? Vi kommer kunna prata och göra det vi vill i 7 dagar utan att bli avbrutna av ett blöjbyte eller liknande. HÄFTIGT! Känns ganska overkligt. Men snabbt som attan tog jag upp resväskan från källaren och slet bort den tidigare klisterlappen och packade ner bikinin igen. Det är få förunnat. Dels att ha en vän som gör en sån grej? Det är sjukt. Sen att ha en man, ja han är ju min man numera :) som är positiv och om än han är avundsjuk är han inte missunnsam. Och sen att trots allt det ha föräldrar som offrar sin egen tid, plockar bort jobb, ändrar i scheman och gör allt för att kunna hjälpa till. Det är som sagt få förunnat.
Jag hade inte ens packat upp medicinpåsen så den får väl ligga kvar då.
Jag och barnen lämnade in bilen och sen fixade vi blommor till min pappa och hans kollega som gjorde en bra affär idag. Det gick vägen trots dagen. Jag var nöjd. Och dom var nöjda.
Vidare hem. Då Emma ringer. Hon berättar om hennes dag. Hur hon vaknar och upptäckt att hennes äldsta son har vattkoppor. En vecka innan deras resa till Grekland. Hon säger från ingenstans att om inte jag kan följa lär dom ställa in. Tusen tankar far i huvudet och innan jag ens hinner nämna att jag inte på något som helst vis har råd säger hon att jag får resan. En vecka alinclusive på Kreta. Håret på kroppen reser sig och jag är fortfarande tveksam. Vad tycker Johan och rent praktiskt, hur ska jag få ihop det? Men jag är snabb.
Johan spontana svar "Klart du ska åka, hur många sånna erbjudanden kommer på serverat?"
Dyker snabbt in i kalendern.. Så speedad att jag fixar barnvakt på fel vecka. Ringer upp mamma och pappa igen som i vanlig ordning ställer upp. Ändrar deras scheman för att kunna hjälpa till. Och vipps ringde jag upp Emma och sa att om erbjudandet står kvar åker jag med. Har nog inte fattat det än. Jag har aldrig varit ifrån barnen så länge.. Inte Johan heller. Men det ska gå! :) Funderar fortfarande på vad vi ska fylla dagarna med när vi inte har barn att passa? Vi kommer kunna prata och göra det vi vill i 7 dagar utan att bli avbrutna av ett blöjbyte eller liknande. HÄFTIGT! Känns ganska overkligt. Men snabbt som attan tog jag upp resväskan från källaren och slet bort den tidigare klisterlappen och packade ner bikinin igen. Det är få förunnat. Dels att ha en vän som gör en sån grej? Det är sjukt. Sen att ha en man, ja han är ju min man numera :) som är positiv och om än han är avundsjuk är han inte missunnsam. Och sen att trots allt det ha föräldrar som offrar sin egen tid, plockar bort jobb, ändrar i scheman och gör allt för att kunna hjälpa till. Det är som sagt få förunnat.
Jag hade inte ens packat upp medicinpåsen så den får väl ligga kvar då.
Grekland, vi ses igen om en vecka!
Bara en vecka drygt efter det väntar London. En ganska bra höst med andra ord.
Annars rullar livet på. Vi gör höst mysigt här hemma. Planerar lite enklare fix i huset och efter årsskiftet går livet tillbaka till det normala. Jag börjar jobba och plugga, och jag längtar. Jag längtar efter struktur och jag längtar bort från mammaledigheten. Det är mysigt så in i bomben, men ganska intensivt också då den här hösten känns perfekt. Thilde skolas in på dagis i januari (om vi får plats) och jag tror det gör henne gott. Hon blir mer och mer självständigt. Hon och Theo må vara lika rent utseende mässigt men deras personligheter är väldigt olika. Thilde är vågad. Hon klättarar, utmanar och älskar ljudet av dammsugaren. Hon är envis och blir riktigt förbannad (det hörs när det inte blir som hon vill) och jag tror hon kommer ge oss ganska tufft motstånd tillskillnad från Theo som alltid varit försiktig, tagit det lugnt och varit rädd för allt nytt och som låter :) Även om han också blivit tuffare på äldre dagar. Han är lite sur för att han inte också får åka tillbaka till Grekland men har sagt att det känns ok om han får vara med Mopparn i två dagar, och Momma två dagar samt att jag köper med en ny lego chima hem (den kostade typ 30 spänn i Grekland) så det ska vi kunna ordna :)
Vi har blivit med katt. Slå den! Jag gillar inte ens katter. Men så klart gillar jag våran katt. Våran lilla Sally. Döpt efter Blixtens vän. (så klart) Hon är ur söt och skit duktig. En olycka har hänt och det var för att toalett dörren var stängd så hon kom inte åt sin låda stackarn. Annars är hon rumsren och super kelig. Och jätte jätte fin!
Jag har fixat listor tills jag åker. Min pappa är listfantast och jag vet att han kommer säga "Du kan väl fixa en lista över vad och ungefär när Thilde ska äta?".. Nu ligger jag steget före. Och tack och liv var jag snabb att fixa nytt pass. Hade varit bittert att tacka nej till resan pga nytt efternamn. Men min bok med namnet Isberg ligger hos farbror polis och jag ska hämta det på måndag. En solkräm, en ny bra bok och nya solbrillor så är jag redo.
Emma, Emma. Kan inte fatta att ni gör det här.
Samtidgt som jag lider med er att det vart som det vart med barnen tycker jag att det ska bli så roligt att få åka iväg och jag tvivlar inte en sekund på att vi kommer skratta tills tårarna rinner fler än en gång.
Nu ska jag sova. Imorgon är vi bjudna på middag hos pappa. Gissar att det ska firas :)
Ha en bra helg allesammans. Grabbarna sover på soffan och ska väckas och nattas i deras sängar.
Samtidgt som jag lider med er att det vart som det vart med barnen tycker jag att det ska bli så roligt att få åka iväg och jag tvivlar inte en sekund på att vi kommer skratta tills tårarna rinner fler än en gång.
Nu ska jag sova. Imorgon är vi bjudna på middag hos pappa. Gissar att det ska firas :)
Ha en bra helg allesammans. Grabbarna sover på soffan och ska väckas och nattas i deras sängar.
God natt!
Gifta.
Känner mig piggare.
Vi har fått så fina bröllops presenter. Blommor, äppelträd, skrivare, pengar, fruktkog, presentkort.. Det värmer. Alla blev ju trots allt snuvade på festen <3
Vi har fått så fina bröllops presenter. Blommor, äppelträd, skrivare, pengar, fruktkog, presentkort.. Det värmer. Alla blev ju trots allt snuvade på festen <3
Har facetimat med Theo. Saknar honom enormt.
En sån där dag..
Det kanske är för Theo inte är hemma, för att jag är sjuk eller för att verkligheten helt enkelt kommer ikapp tillslut? Jag lyssnar på Winnerbäck det brukar också påverka mig. Inte alltid negativt.
Det bubblar i kroppen. Jag har liksom ingen ro. Så mycket vilja och lust men ingen ork.
Två helger har vi varit hemma under sommaren, det har varit något. Något vi velat göra. Några vi velat träffa. Något kul. Alltid på jakt? Eller flykt?
Det har gjort oss gott på många vis. Vi vill umgås. Göra. Vara med.
Men det sliter också. Vi har ett hus nu, det är svårt att landa i hur mycket kärlek ett hus behöver.
Vi har två barn nu all tacksamhet för det, det tar tid innan man vänjer sig. Jag gillar inte förändringar och vi kanske inte gjort det bästa av alla nya situtioner.
Efter den här sommaren har vi kommit till insikt att det är dags att landa. Absolut inte sluta umgås. Men att faktiskt ta hand om vad vi har. Känna efter lite mer. Prioritera lite annorlunda? Vi får se om vi fixar det, vi trivs med halva livet i väskor också. Men det var inte tanken när vi köpte huset.
Vi har massor inplanerat som vanligt och det blir ingen större omställning bara en sån sak som att planera annorlunda och kanske ängna mer tid till det som faktiskt är vårat hem.
Ibland när jag känner efter är det som att jag saknar nått. Oj oj, jag som har allt man kan önska sig? Men ja, ibland är känslan så.. och jag vet presic vad det är jag saknar.
Ibland när jag känner efter är det som att jag saknar nått. Oj oj, jag som har allt man kan önska sig? Men ja, ibland är känslan så.. och jag vet presic vad det är jag saknar.
Att växa upp i Ramsele är fantastiskt. En av dom mest svidande nackdelarna är dock att man redan vid ung ålder oftast måste flytta, plugga/jobba, och där med även ofta skiljas från sina barndoms vänner. Dom vänner som var med under den period i livet då det är som mest betydelsefullt. Dom var med på första fyllan, dom var med första gången du fick hjärtat krossat, dom var där.. hela tiden. Du hade ingenstans att gömma dig. Med risk för starka reaktioner skulle jag vilja påstå att relationer blir mer intesiva på en liten ort. Inte bara bra vänskap, utan även ovänskap,
Från den dagen du flyttar från dina barndomsvänner ska du hela tiden hitta sätt att hålla kontakt, knep att hela tiden jobba på relationer, distans. I mitt fall har jag lyckats. Jag har kvar relation till mina vänner. Vi har det bra. Men det är ändå det där fysiska jag kan sakna ibland. Ni vet att höra sin vän gråta eller skratta ger så mycket mer effekt ansikte mot ansikte än ett ljud via telefonens högtalare.
Ibland kan det sticka till. När något händer, som man blir så där hyper lycklig över, som man bara vill ha sin bästis att dela med. Eller om en tragisk händelse sker (förbjude) då vill man ju kunna vara där. Krama om. Fysiskt närvande. Men på distans är det svårt.
Alla mina vänner som flyttat från Ramsele finns på olika håll. Från norr till Söder. Det är inte ofta vi ses allihopa. Det är inte ofta vi ses alls egentligen. Det är barn, Jobb, utbildning, åtanganden.
Jag tycker vi gjort det bra som trots allt har så fina relationer.
Nu har jag inte bara vänner långt ifrån. På senare år har jag fått väldigt nära vänner nära också. Som betyder otroligt mycket. Men det kanske är just för att vissa finns på avstånd som man saknar dom extra mycket.
Nu har jag inte bara vänner långt ifrån. På senare år har jag fått väldigt nära vänner nära också. Som betyder otroligt mycket. Men det kanske är just för att vissa finns på avstånd som man saknar dom extra mycket.
Idag ska vi klippa gräset. Sånt man behöver göra när man bor här,
Jag fick en knippa av min vän när jag väntade Theo, jag blir alltid varm när jag ser den.
"Livets hemlighet; allt kommer att bli bra"
En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans, det känns tomt eller hur?
