En sån där dag..
Det kanske är för Theo inte är hemma, för att jag är sjuk eller för att verkligheten helt enkelt kommer ikapp tillslut? Jag lyssnar på Winnerbäck det brukar också påverka mig. Inte alltid negativt.
Det bubblar i kroppen. Jag har liksom ingen ro. Så mycket vilja och lust men ingen ork.
Två helger har vi varit hemma under sommaren, det har varit något. Något vi velat göra. Några vi velat träffa. Något kul. Alltid på jakt? Eller flykt?
Det har gjort oss gott på många vis. Vi vill umgås. Göra. Vara med.
Men det sliter också. Vi har ett hus nu, det är svårt att landa i hur mycket kärlek ett hus behöver.
Vi har två barn nu all tacksamhet för det, det tar tid innan man vänjer sig. Jag gillar inte förändringar och vi kanske inte gjort det bästa av alla nya situtioner.
Efter den här sommaren har vi kommit till insikt att det är dags att landa. Absolut inte sluta umgås. Men att faktiskt ta hand om vad vi har. Känna efter lite mer. Prioritera lite annorlunda? Vi får se om vi fixar det, vi trivs med halva livet i väskor också. Men det var inte tanken när vi köpte huset.
Vi har massor inplanerat som vanligt och det blir ingen större omställning bara en sån sak som att planera annorlunda och kanske ängna mer tid till det som faktiskt är vårat hem.
Ibland när jag känner efter är det som att jag saknar nått. Oj oj, jag som har allt man kan önska sig? Men ja, ibland är känslan så.. och jag vet presic vad det är jag saknar.
Ibland när jag känner efter är det som att jag saknar nått. Oj oj, jag som har allt man kan önska sig? Men ja, ibland är känslan så.. och jag vet presic vad det är jag saknar.
Att växa upp i Ramsele är fantastiskt. En av dom mest svidande nackdelarna är dock att man redan vid ung ålder oftast måste flytta, plugga/jobba, och där med även ofta skiljas från sina barndoms vänner. Dom vänner som var med under den period i livet då det är som mest betydelsefullt. Dom var med på första fyllan, dom var med första gången du fick hjärtat krossat, dom var där.. hela tiden. Du hade ingenstans att gömma dig. Med risk för starka reaktioner skulle jag vilja påstå att relationer blir mer intesiva på en liten ort. Inte bara bra vänskap, utan även ovänskap,
Från den dagen du flyttar från dina barndomsvänner ska du hela tiden hitta sätt att hålla kontakt, knep att hela tiden jobba på relationer, distans. I mitt fall har jag lyckats. Jag har kvar relation till mina vänner. Vi har det bra. Men det är ändå det där fysiska jag kan sakna ibland. Ni vet att höra sin vän gråta eller skratta ger så mycket mer effekt ansikte mot ansikte än ett ljud via telefonens högtalare.
Ibland kan det sticka till. När något händer, som man blir så där hyper lycklig över, som man bara vill ha sin bästis att dela med. Eller om en tragisk händelse sker (förbjude) då vill man ju kunna vara där. Krama om. Fysiskt närvande. Men på distans är det svårt.
Alla mina vänner som flyttat från Ramsele finns på olika håll. Från norr till Söder. Det är inte ofta vi ses allihopa. Det är inte ofta vi ses alls egentligen. Det är barn, Jobb, utbildning, åtanganden.
Jag tycker vi gjort det bra som trots allt har så fina relationer.
Nu har jag inte bara vänner långt ifrån. På senare år har jag fått väldigt nära vänner nära också. Som betyder otroligt mycket. Men det kanske är just för att vissa finns på avstånd som man saknar dom extra mycket.
Nu har jag inte bara vänner långt ifrån. På senare år har jag fått väldigt nära vänner nära också. Som betyder otroligt mycket. Men det kanske är just för att vissa finns på avstånd som man saknar dom extra mycket.
Idag ska vi klippa gräset. Sånt man behöver göra när man bor här,
Jag fick en knippa av min vän när jag väntade Theo, jag blir alltid varm när jag ser den.
"Livets hemlighet; allt kommer att bli bra"
En obehaglig distans, en konstig känsla nånstans, det känns tomt eller hur?
Kommentarer
Trackback
