Det är så långt mellan gångerna att jag glömmer lösenordet.

 

vi mår bra. Jag har tappat tjusningen i bloggen. Kanske för att det dog ut med kommentarer, (jag blev bombad när jag väntade Theo, vad hände sen?) kanske för att jag prioriterar min tid? Kanske för att jag inte har tid, kanske för att jag barskrapat intresset. Men jag vill så gärna blogga mera för det har varit så roligt att kunna kolla se tillbaka under alla år, rent för min egen skull alltså, som en dagbok. Jag vet inte.

 

 

idag är det fredag. Alla utom jag sover. Det var en jobbig natt med Thilde natten som var men va fan, på söndag har jag sovmorgon :)

 

jag har så mycket i skallen. Mycket att göra, eller så inbillar jag mig. Det är nog lugnt. Har mycket att se fram emot samtidigt som vi får trista besked från någon nära som är sjuk. Det är då man tänker "fan, man ska ta vara på dom nära" samtidigt som tanken "det händer bara andra" cirkulerar i huvudet. Det är ju inte så, det händer inte bara andra. Det händer vem som helst. 

 

 

I år  hade jag tre löften:

 

1. Inte rösta på SD, vilket blir det enklaste löftet. 

2. Bli mer ekonomisk. Ska väl funka frånsett denna månad då jag redan är back, annars så. 

3. Vara mer hemma. Det måste bli så. Vi har flängt och farit 2013 så vi har bott mer i bilen än hemma. Vi har inte gjort ett dyft på huset heller.

 

 

vi gjorde ett val helt enkelt. 2013 var ett ganska tufft år. Vi fick Thilde dec 2012, bästa gåvan, men hon kom med himla humör och ett väldans magont. En vidrig dygnsrytm och mycket blev upp och ner. Johan jobbade arslet av sig i Stockholm. Dom jobbade dygnet runt. Nästan. 

han längtade hem. Varje torsdag var vi båda så glada. Han tänkte: "äntligen får jag komma hem till barnen och bara varva ner"

 

jag var var hemma med båda. Thilde med sin kolik och Theo med sin trots. Varje torsdag tänkte jag: "äntligen kommer han hem till barnen så jag får varva ner" 

 

det krockade ju rejlät som ni förstår och dom fyra första månaderna var vidrig. Helt ärlig var vi nog bara glada den 25, när J fick lön. Men det var nog enda dagen. 

 

Det blev bättre ju äldre Thilde blev men ändå gnagde irritation hela tiden. Man tar ju ofta tyvärr ut ilska och trötthet på den närmaste. 

 

Johan gick fullständigt in i väggen och hamnade på sjukhus. Han blev sjukskriven och när han var redo att jobba krävde han att få vara hemma. Äntligen. Någonstans under sjukskrivningen hittade vi tillbaka till verkligheten. det är inte värt pengarna att slita så ont. Inte för någon av oss. vi fick helt enkelt perspektiv på vad som är viktigt. Familjen. Före allt. Så vi sket i badrums rust, vi sket i renoveringar. Vi gifte oss och åkte till Grekland och London istället. andra hade kanske tragglat på, i värsta fall lämnat varandra i desperation. Vi saknade varandra för mycket. 

 

Stockholm är för långt bort. Vi kunde spara mycket pengar, amortera högre och göra mer saker men fy farao för den ensamhet vi kände.

 

 

så det var nog 2013 års bästa beslut. Att han kom hem igen. Därav blir det mer tid hemma i år. Tillsammans. Värdesätta tiden. Nu börjar jag jobba om två veckor o vi ska lära oss leva livet med två barn. Det ska gå bra. Jag längtar. Nu är det 2014 och vi prioriterar annorlunda :) 

 

gott nytt år!