Ibland.
Vissa människor sätter ner foten. Säger direkt vad dom tycker och är alltid ärlig. Det är modigt. Jag brukar ligga ganska lågt. Inte alltid säga ifrån, men självklart när jag måste. Vissa går så där onödigt långt och säger ibland mer än vad som behövs. Det har jag svårt för. Rätta inte mig om du verkligen inte måste och gör det framförallt inte vara för att framhäva dig själv. Det är sånt jag går igång på, det gör mig arg. Ibland kan jag fundera om sånna människor är född på samma planet som oss andra. Dom som hela tiden oavsett vad måste lägga en kommentar, om ditt och datt och i dom flesta fall också helt oförstående varför man rynkar på näsan.. Jag gillar landet lagom. Ta för dig. Men ta inte av andras plats, trampa inte på andra. Var inte så urbota dum och blotta varenda tanke du har, det är inte nyttigt. Du kanske inte behöver säga att jag är skit snygg i håret men säg för fan inte att jag är ful även om du tycker det. Tex.
Jag kan bli så arg på mig själv ibland då jag vet att det är nu jag borde säga nått. Men jag skiter i det för att det är bekvämt att observera, att nicka. Eller att bara ta avstånd för att det är lättast så. Jag gillar inte dom som tar av min energi, den är dyrbar för mig och jag vill gärna dela den med dig som ger mig energi tillbaka också. Men i alla fall är det inte så och jag tränar hela tiden på att inte beblanda mig sånna. Jag övar och övar på att vara rädd om det som är mitt. Idag går det bra. Men det kommer stunder ibland då kan nypa mig i skinnet och tänka att nu räcker det. Om man blir illa bemött i kassan på Ica eller i försäkringskassans kundtjänst är två exempel.. Men jag strycker oftast medhårs och instämmer nickande. Sen blir jag arg på själv för att jag inte talade om för den där människan att jag minsann inte gjort någon för den där sura minen och den höga sucken när jag betalar mina varor.
Vi stöter ju alla på så kallade energitjuvar. I mina ögon finns det två sorter, det är dom som ältar, ömkar och hela tiden tycks ha rätt, aldrig en uns förmåga att förstå varför negativa situationer alltid upprepas, aldrig släpper in tanken på att det finns en omgivning. Och dom som målar upp fasader av en idyll. Inbillar sig själva så in på djupet av en verklighet som inte finns.
Gudarna ska veta att vi bråkar här hemma. Jag smäller i köksskåpen mellan varven, ibland bara för att jag är tagen i stunden och jävligt barnslig. Ibland för att jag är så ofantligt trött på Johans tjat eller vad det nu kan vara. Han blir less på mig med. Det är inte konstigt. Jag hade varit mer orolig om livet var likgiltig, att vi bara fann oss i hur saker och ting är. Men att säga att allt hela tiden är en dans och lika enkelt som då vi var 14, det vore ju att ljuga. Vilket jag också kan göra ibland tyvärr. Men inte för mina bästa vänner eller min närmaste krets. Där finns ingen anledning att ljuga om nått. Vad har man då sina närmaste vänner till, om man ska sitta och ljuga.
Jag menar inte någonstans att jag är bättre än någon annan. Tvärt om. Jag måste verkligen träna stenhårt, varje dag på att inte vara så rädd för en konflikt. Jag tror att man utvecklas av konflikter. Men jag är så långsur själv så det kanske beror på det? Jag vill inte att nån ska va arg på mig 15 år framåt för att jag råkade säga en annan åsikt. Jag måste ju träna på det också, att inte va lång sur.
Sen jag fick barn har jag blivit bättre men jag måste ändå träna. När det kommer till barnens bästa rör det mig inte i ryggen vad andra tycker. Men när det kommer till jaget är jag ofantligt rädd för vad andra ska tycka. Jag kan tycka det är super spännande med allas olika åsikter, och ofta tycker jag inte alltid lika som den tycker så mycket om. Det är ju inte hela världen.
Ibland har jag träffat någon som är så urbota korkad att jag funderat på om det är jag som är krockad???
Kommentarer
Trackback
