Mina barn är verkligen lika varandra till utseendet men olika i sättet. Några exempel:

Theo somnade alltid i vagnen/bilbarnstolen, Thilde gör det endast om hon är skit trött.

Theo blev livrädd för ljud, typ toaspolningar och dammsugaren, Thilde njuter av grannens vedklyv och sover gott när gräsklipparen går.

Theo kunde sitta för sig själv en stund, Thilde vill inte gärna vara ensam.

Knasigt hur så lika kan vara så olika :)

Dagsformen är så där. Thilde hade hög feber inatt, så hög att jag blev orolig, bäddade rent och gav Alvedon, och hönsmammig som jag är ringde jag så klart 1177 och fick bekräftat att 40,2 inte är farligt för barn. Under dagen har tempen sakta sjunkit och hon har varit på strålande humör ända fram till nattningen. Men nu sover båda barn.

Det sprack upp en stund idag och då jag ska åka bort med barnen över helgen och får besök innan passade jag på att klippa gräset. Tungt eftersom det inte torkat riktigt men det blev ett litet träningspass kan man säga och nu är skiten gjord! Dessutom har jag gjort både köttbullar och makaronilåda som jag la i matlådor åt Johan inför kommande vecka och i samma sekund som jag trillat färdigt alla bullar slår det mig att han inte kommer åka mer. Han kommer äta middag hemma med oss hädanefter. Bra känsla!

Jag har läst en krönika ikväll som jag gillade, bloggar från paddan och fattar inte hur man länkar så jag klippet bara in texten så du som har tid att läsa, läs! Viktiga saker och tänkvärda!

Varför barn aldrig blir nöjda.
- Min dotter blir liksom aldrig nöjd! Det kvittar om jag varit med henne en hel dag och bara gjort grejer som hon gillar så klagar hon ändå på kvällen när jag vill läsa tidningen för mig själv en stund.
- Ja, men eller hur!? Min femåring är precis likadan! För ett tag sedan hade vi en heldag tillsammans bara han och jag. Först gick vi i stan och kollade på leksaker. Sedan fikade vi och efter det gick vi på bio. När vi kom ut från bion bröt han ihop och ville inte åka hem utan tjatade om att se en film till! Det hade känts skönt med lite tacksamhet…
Just den här ordväxlingen har jag hittat på själv, men den skulle mycket väl kunna vara avlyssnad varhelst föräldrar möts och pratar om sina barn. För något som vi föräldrar reagerar starkt på är när vi anstränger oss för barnens skull och de inte tycks uppskatta det. Vi har behov av att bli sedda i våra kärleksfulla handlingar och när vi upplever att så inte sker väller besvikelsen fram: ”Här har jag ansträngt mig för barnens skull och istället för att vara tacksamma så gnäller de! Varför kan de aldrig vara nöjda!?”
Låt oss titta lite närmare på uppfattningen att ”barnen aldrig blir nöjda”. Stämmer den verkligen? Jag tvivlar.
Jag minns nämligen hur jag själv uttryckte mig i slutet av sommaren när semestern led mot sitt slut: ”Usch, jag vill inte börja jobba igen! Jag vill ha minst en månad till ledigt!” Betydde det att jag inte var nöjd med min semester? Tvärtom, det betydde att jag var väldigt nöjd. Jag tänker också på hur jag brukar reagera när min man kliat mig på ryggen och slutar. Det kvittar om han hållit på i tjugo sekunder eller tjugo minuter, jag suckar likväl och säger ”Inte sluta redan!”. Betyder det att jag inte är nöjd? Tvärtom, jag är väldigt nöjd.
Detsamma tror jag gäller barnen. Ett barn som efter en heldag med fika och bio skriker att han vill se en film till säger också något mellan de skrikiga raderna. Jag tror han säger: ”Jag har haft en helt fantastisk dag! Så fantastisk att jag önskar att den aldrig skulle ta slut!”
Mitt tips till föräldern: istället för lyssna på barnets ord och höra missnöje, försök höra känslan bakom orden – den stora tillfredsställelsen – och svara på den!
När föräldern svarar på barnets ord (snarare än på barnets känsla) låter det ungefär så här:
Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Nu har jag varit med dig hela dagen! Vi har både fikat och varit på bio. Kan du inte vara nöjd med det istället för att gnälla om ännu mer!?”
Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig missförstådd. Han är ju hur nöjd som helst! Jag anar också för att förälderns svar väcker oroliga funderingar hos barnet: ”Var det en uppoffring för mamma att vara med mig?! Hade hon inte lika kul som jag?”
Vad händer i föräldern som svarar så här? Troligen känner hon irritation och besvikelse och har tankar som förtar en del av glädjen från dagen: ”Varför måste en bra dag sluta så tråkigt?”
Den måste den inte. Föräldern kan välja att svara på barnets känsla istället för på barnets ord, vilket leder dem båda in på andra spår.
Barnet: ”Jag vill se en film till!”
Föräldern: ”Ja, det var verkligen kul, eller hur?! Jag längtar redan efter nästa gång som du och jag kan ha en sådan här mysdag! Lovar du mig att du hänger med mig på bio igen någon dag?”
Barnet: ”Det är klart!”
Föräldern: ”Säkert? Lovar du?!”
Barnet: ”Det är klart jag lovar mamma!”
Föräldern: ”Vilken tur! Du… jag gillade trollet i filmen vi såg nu! Han var så himla söt! Vilken figur tyckte du mest om?”
(… Föräldern och barnet fortsätter prata om filmen, fikat och annat som hänt under dagen.)
Vad händer i ett barn som hör det här svaret? Jag gissar att han känner sig förstådd och glad. Det är härligt att veta att den man tillbringat dagen med också har njutit.
Och föräldern? Jag antar att hon känner sig betydligt gladare och mer tillfreds när hon väljer att fokusera på barnets tillfredsställelse och ha överseende med sättet på vilket den uttrycks.
Vad tror du?

Imorgon ska vi fira en 11 åring här hemma, så det är i vanlig ordning fullt upp och just nu kan jag verkligen inte känna efter så noga. Finns inte tid att stanna upp då finns risken att jag stannar av :)

Ha det gott!