När jag väntade Theo mådde jag hur bra som helst. Det känns som att jag blivit lurad. Det skulle inte hända mig, en jobbig smärtsam graviditet skulle inte drabba mig.

Jag är i upplösningstillstånd. Jag vill inte sätta mig ner för jag tar mig knappt upp, jag får inte sova och kan knappt växla i bilen. Smärtan går inte att beskriva men outhärdligt är det. Är inne i klagoperioden men det här är fan inte ok. Det tar mig 5 minuter att komma upp eller ner för trappan. Åhh det suger. Jag vill ha bebisen nu, inte om tre månader.. Jag får knappast mer sömn men kanske mindre ont iaf!