Det känns så bra att folk runt om sig som kan hjälpa till i mindre bra tider. I helgen har mamma och syrran hjälpt mig med allt från att bära saker till att trösta Theo. Igår följde pappa med till sjukhuset för att hjälpa till och idag fick jag lite "egen" tid då farfar erbjöd sig att vara med Theo en stund innan jag själv ska till läkaren.

Våran vardag är lite av ett oskrivet kaos för tillfället. Kanske blir jag sjukskriven kanske inte. Vi har ingen aning om hur det ser ut med jobb för Johan framåt. Hemma är det ett byggkaos och det känns smått meningslöst att städa innan allt är klart. Praktiska saker som utbildning, sjukt barn och resor gör dagarna lite oplanerade. En dag i taget.

Det är mycket nu. Jag glömmer bort saker när det blir så och jag är så otroligt kass på att hantera stress. Nu menar jag inte att jag är stressad för att hinna saker, jag blir stressad av att inte veta. Av att inte kunna kolla i kalendern och se tider och hur dagarna ser ut framåt. Det är STRESS för mig.

Just nu i skrivande stund sitter jag ensam vid ett bord på donken och käkar en hamburgare. Barnfamiljer kryllar runt om och jag funderar på vad deras vardagsproblem består av.
Jag gillar att vara ensam. Jag är en sån som skulle gå på bio ensam utan problem. Jag värdesätter sånt. Tid att tänka eller tid att inte tänka alls. Så nu sitter jag här, på donken och tänker på sovrummet. Skönt med ett nytt fint sovrum innan bebisen kommer.


Ha en fin dag.