Igår var Theo ute i pysselskogen och plockade löv, kottar, pinnar, stenar och diverse..
Självklart med arbetsvästen och hjälmen. Och vi invigde nya overollen och skorna vi fick av Mormor och dom funkade galant. Overolen från Kappahl verkar vara lätt att röra sig i vilket jag inte tyckte med NorthFace från förra året.




Han plockade fram sina fynd när vi kom hem.



Och tillsammans snickrade vi ihop ÖDLEMONSTRET! Den ska bara målas ;)




Vi är bästa vänner jag och Theo.. Varannan timme ungefär. Han har börjat testa mina gränser så till den milda grad. Mellan varven tappar jag andan och får räkna till tio. Jag undrar om det har med åldern att göra eller om han börjar känna på sig att det kommer nya tider snart? Jag skulle kunna läsa dygnet runt om trotts, men jag blir inge klokare. Hur gör alla andra för att inte fullständigt riva huset upp och ner under dessa stunder av vrede? På riktigt undrar jag hur det är möjligt att vara så tvär, motsträvig och full i jävelskap när man är sååå liten? Självklart är han också full av glädje, liv och lycka också, men ändå?
Jag funderar också hur det kommer sig att från den stund då Johan sätter foten innanför dörren, förändras detta och han har inte alls samma beteende mot honom? Han lyssnar på Johan, i nästan alla lägen. Men inte på mig?
Han vill gärna vara med Johan och leka, inte gärna med mig..? Det här är kanske ganska vanligt. Men jag blir ändå fundersam över hur han tänker och vad det är som gör att han just nu, ska bli så otroligt "NEJ MAMMA" mot mig? Jag är ju lite arbetsskadad så jag tycker ju sånt här är spännande även om det såklart i stunden är fruktansvärt påfrestande. Jag vet att någon i Johans släkt berättade om en situation när Johan var liten.
Hans mamma hade fått en kruka i present med en fin blomma i, och då hade hon sagt till Johan: "Du får inte förstöra min blomma, den är jag rädd om" och Johan hade då med pilimarisk blick tippat ner krukan på golvet.. I ren protest antagligen.. Jag kan ibland skratta åt den historien, för vi har ju alla säkert gjort massa rackartyg men som jag fattat det var Johan lite utöver det vanliga när kom till att testa gränser ;) Så det är ju inget konstigt att barn gör på det viset.. Men jag saknar verkligen verktyg att hantera det. Hur gör man när ungen bara tvär VÄGRAR att klä på sig, eller annan konflikt. Jag vägrar bli den som hellre stannar hemma för att det är jobbigt.  Nu vet jag att vi är ganska skonade från detta egentligen. Theo har inte haft så mycket av den här biten (ännu) men det som gör mig nyfiken och fundersam är som sagt varför det bara är mot mig? Alla andra lyssnar han på och vill leka med.. Men just i dagsläget skulle han nog till och med neka godis om det kom från mig ;) Kan det ha att göra med bebisen i magen eller är det nån "självständighets fas" eller vad man nu kan kalla det? Är det någon som upplever samma sak?

Idag kommer fosterbarnen hit. Det känns ganska skönt. Johan har åkt till Stockholm så jag vet att Theo iaf inte kommer bli uttråkad (nu vill han ju ändå inte leka med mig) ;) Haha.. men C & F brukar kunna vara hejjare på att underhålla honom. Dessutom saknar jag dom två liven när dom inte är här. Skulle önska att dom var här oftare.


Ska kika lite på efter tio innan jag tar dagen i mina händer.

 

Ha de gott.