-Mamma jag önskar mig guldpengar, förstår du det?
"Aha, okej, varför önskar du dig det? Är det för att Pippi har sånna"
-Nä mamma det är för att du aldrig har guldpengar så jag får aldrig åka bilen på Ica.. 

 

Stackare tänkte jag.. Han får inte åka bilen.

Sen såg jag dokumentären WHY POVERTY. Kastades tillbaka till veckorna i Nica.

Vem är jag att tycka synd om min treårig här hemma i Sverige som har allt han någonsin kan önska sig och lite mer därtill. Det är inte ett dugg synd om honom. Barnen i Sierra Leone är det synd om. Deras föräldrar som sätter dom till liv i den världen. Det dör människor som flugor där borta. Det finns ingen hjälp. Någon annan i en annan världsdel är tacksam över cellen hon får hyra. Fyra enkla sängar till henne, hennes man och deras snart tre barn.

Så nee, det är inte synd om Theo som inte fått guldpengar till bilen på Ica. Det var bara roligt. Sån humor har jag i min vardag, någon annans humor kanske är annorlunda.

Jag tog mig i kragen. Om några veckor sitter mitt barn här i soffan, överöst med leksaker, kläder och andra prylar. I ett annan rum sitter barn som inte fått mat på flera dagar. Jag rensar Theos rum.. Vem är jag att klaga på onda höfter? Får ihop närmare tre Ikea kassar med leksaker som snart hämtas av några ungdomar som åker till Etiopien 2 januari. Theos leksaker får roa något annat barn, det är inte mycket men lite kan man ju försöka iaf. Han kommer ju som sagt fylla rummet med nya leksaker och prylar som roar honom.. Det är svårt med fattigdom. Folket i Sierra får det varken bättre eller sämre för att jag duschar extra länge i varm vatten här hemma. Men det kan vara sunt att sända en tanke iaf. I fjol fick Theo en gåvocheck av min vän. Det var en sån check som visade att hon skänkt pengar i hans namn. Det var en fin julklapp tycker jag.

 

Det är lätt att bli hemmablind. Jag och Johan pratar renovering, julmat och annat "lyx".. det är våran vardag, men ibland det kan det vara bra att påminnas om hur andra har det också. Det är lätt att gnälla över lite smuts i bilen och en dammråtta i hörnet. Men människor med AIDS och döfödda barn, dom har inte ens kraft att klaga längre. Jag vet om att jag är en konsumtions människa, efter en vecka hemma i Sverige hade jag "glömt" misären i Nica och återgick ganska omgående till det vanliga livet. Stundvis kastat jag tillbaka till mörkret, till värmen, till dom sjuka barnen, Till den gravida kvinnan i familjen som jobbade i zoonen :/ Man är ganska överflödig emellanåt. Skulle behöva en sån resa till kanske..? Dom blir inte rikare, friskare eller bättre för det. Men kanske uppskattar man sitt eget lite, lite mer om man slänger en tanke. Själv ska jag under veckan slå in julklappar. Som vi handlat. Fina leksaker och jag vet att våran jul kommer berikas med god mat, fina minnen och vi kommer ha tak över huvudet.

Vi kommer må utomordentligt bra. I en annan del kommer en nybliven mamma dö, eller hennes barn. För där fanns ingen hjälp.