Jag känner mig som en vandrande bomb.

Har sånna känslobergodalbanor inombords att jag nästan exploderar.

Grubbelgrottan tränger sig på och så är det igång.

Har haft snack med en vän om detta som fick det att kännas bättre.

Jag är ganska kluven inför vad som komma skall. Jag har längtat och väntat.

Ju närmare vi kommer ju mer spännande känns det. Samtidigt som det dåliga samvetet och

konstiga känslorna ligger på. Hur ska det bli för Theo? Ska bebisen förstöra bandet mellan honom och mig?

Det är så många av våra rutiner tillsammans som kommer förändras.

Kommer jag känna samma för bebisen som jag gör för Theo? Ja man kan tycka att det är förbjudna känslor, men det är sånt jag tänker på ibland. Och när jag gör det känns det ganska pissigt. 

Alla berättar om kampen/skillnaden mellan att ha ett respektive två, tre barn? Att det är som dag och natt.

Jobbigt alltså.. Va fan, finns det inget vackert i det? Klart det gör! Det fattar ju jag med..

Det är som om jag har två talade gubbar på axlarna. Allt är verkligen SVART eller VITT!
Antingen gulliga bebis mys tankar där allt är så fint och sött och sen han som sitter där med hornen och berättar hur saker kommer gå till spillo, hur Theo kommer förakta mig för att han tvingas dela mig (och Johan) med en annan osv.. Det finns inget mellanting och jag hade aldrig sånna här känslor när jag väntade Theo. Då var allt så där sött och gulligt som man tänker att det ska vara när en bebis kommer..

 

Måste vara tydlig med att jag inte ångrar beslutet att skaffa ett syskon till Theo. Det gör jag verkligen inte. Det är bara det att nu när det drar ihop sig så börjar dom där jävlarna smyga fram och jag försöker kanske förbereda mig på det värsta? Men jo, ibland känns det som förbjudna känslor. Det kan jag inte rå för.