påtagligt.
Jag sitter på ett fik med mamma i Birsta. Vid bordet brevid sitter en skock mammor med barn i åldern 0-1?, det är en mamma grupp gissar jag. Ungarna är super söta.. Efter en stund börjar den ena lilla flickan skrika. Jag grips av panik när jag ser mamman lyfta upp henne, vagga och trösta. Min tanke är inte "Stackars liten" min tanke är, "vad fan har vi gjort?" Nu ska vi börja om. Jag ser vakna nätter, tålamodsprövande, säckigare bröst, ömma bröstvårtor och bröst, spya på skäderna och barnbajs i mängder. Just då är allt så påtagligt. Dagen därpå träffar jag lill Otto, han sover gott på sin mammas bröst, jag får hålla honom och han bara gör roliga miner och är söt, jag börjar komma tillbaka till tanken på varför vi valde det här.. Sen träffar jag Jesper, jag önskar vårt barn blir lika belåtet och glad som honom, jag har hört honom gråta kanske 2 ggr. Dessutom skrattar han med (åt?) mig och då blir hjärtat varmt och jag landar i allt på nytt.
Förra gången hade jag ingen aning om vad som väntade, det gick liksom inte ha tvivel för allt skulle ju bli såå underbart. Verkligheten ser inte riktigt så ut tycker jag. Självklart är det underbart, men satans jobbigt också.
Jag är spänd på hur vardagarna kommer se ut med två troll. Om jag förväntar mig jobbiga tider kanske jag slipper chocken ;) Det kommer bli fint så klart, men kaos. Kaos.
Jag pratar med barnmorskan om den enda jag egentligen är orolig inför. Theos reaktion. Han är bortskämd med egentid och jag undrar hur han kommer reagera på att behöva dela på sin tid.. Vi pratar om olika lösningar.. Det här med att "läsa en liten saga medans du ammar" låter väl bra, men jag tvivlar på att det fungerar i praktiken.
Jag blir påmind konstant av denna graviditet, varje dag.
Nu ser jag fram emot midsommar. Behöver ladda energin med lite positiva och glada vänner.
Ha de gott
Kommentarer
Trackback
