Jag har inte saknat dig. Men nu när du är här fattar jag galoppen.

Det är bara att flyta med och fylla dagarna med viktiga saker. Inse att om man

ska kunna ha roligt måste man ha tråkigt. För att känna sann glädje måste man tillåtas vara ledsen.

Vardag. Jag pissar på vardagen, för idag pissar den på mig.

Jag känner mig förbannad och ganska uppgiven.

Jag är irriterad över att föräldrarädsmötet är förlagt på min jobb dag.

Jag har en sån brinnande lust att komma iordning i källaren. Göra ett mysigt gäst rum.

Inte massa rust och så utan bara få ordning där nere. Men så blir jag uppgiven för att

jag aldrig tar mig i kragen för att göra något åt det.

Jag är förbannad för att jag faktiskt tagit fram strykgärnet och börjat, men fixar inte att avsluta

det. Det är såååå tråkigt. Påminn mig nästa år om att skippa julgardinerna. Dom är dessutom skit fula.

Jag har så mycket lust med mycket men ingen som helt motivation. Imorgon kanske?

Klockan ställd åter på "timme tidigt". Imorgon är jag hundvakt. Kanske kan Tuva motivera mig.

Jag har iaf ingen möjlighet att välja bort promenaden.. Kanske kan den pigga upp?

Jag eldar värmeljus i hela rummet, inte för att det är kallt, utan för att jag inbillar mig att det

ska ge en mysigare stämning, in my as. Jag saknar Johan.

Har inte alls förlikat mig med detta jobb han har. (jag är fullt medveten om att jag själv jobbar borta)

Det har gått bra och det går bra. Men tanken på att det kan komma pågå i minst ett år till känns så där.

Jag älskar ju att planera, men det krävs lite väl planerig för att få allt att gå ihop hela tiden.

Har vi tur ses vi 6 dagar i månaden. Har vi otur så ses vi tre. Livets sura äpple.

Theo gnatar på om Mack och jag känner mig som en hönsmorsa när jag går in på leksaksaffären och är på väg att bryta mitt

och Johans löfte: INGEN MACK! Han ska lära sig. Och dessutom bryta mitt löfte till mig själv, minskad konsumtion.

Jag hittar en gnutta karaktär i affären och

bilden av en överlycklig Theo suddas bort och bilden av någon som istället lär sig uppskatta sakers värde tränger sig på, samtidigt som jag stegar ut ur butiken.

Han blir bortskämd. Det måste bli ändring. För övrigt är han i en period då han vill hålla i handen var jag än går.

Från köket till sovrummet, hålla handen. Från sovrummet till vardagsrummet, Hålla handen. Från vardagsrummet till toaletten;

Snälla låt mig slippa hålla handen ;) Men Theo älskar Mack, det är en sak som är säkert och som upprepas gång på gång på gång på gång.

Jag mailar med Johans vän Lena som bor i Alanya. Vi bestämmer att vi ska ses över en middag på hennes killes restaurang.

Det ska bli kul. Då kanske vi kan få lite tips på nån sevärdighet när vi ändå är där. Jag längtar. Lata dagar i solstolen.

Må inget komma ivägen. Förra planerade utlandsresan gick inge vidare. Vi avbokade, fanns inte en tanke på att åka efter allt som

hände då. Men vi lärde oss iaf att ta avbeställnings skydd till denna gång.

Nä om man ska blåsa ut ljusen och inse att det inte ger någon stämning överhuvudtaget. Inte ens Timbuktu kunde få mig att le

idag.. Morgondagen kommer med massa skratt, motivation och energi, det har jag bestämt. Jag kommer vakna med värsta leendet och banka

in i mitt huvud att jag absolut inte har någon som helst anledning att vara bitter eller tjurig.

Sov gott vänner.

Jag har inte saknat dig. Men nu när du är här fattar jag galoppen.

Det är bara att flyta med och fylla dagarna med viktiga saker. Inse att om man

ska kunna ha roligt måste man ha tråkigt. För att känna sann glädje måste man tillåtas vara ledsen.

Vardag. Jag pissar på vardagen, för idag pissar den på mig.

Jag känner mig förbannad och ganska uppgiven.

Jag är irriterad över att föräldrarädsmötet är förlagt på min jobb dag.

Jag har en sån brinnande lust att komma iordning i källaren. Göra ett mysigt gäst rum.

Inte massa rust och så utan bara få ordning där nere. Men så blir jag uppgiven för att

jag aldrig tar mig i kragen för att göra något åt det.

Jag är förbannad för att jag faktiskt tagit fram strykgärnet och börjat, men fixar inte att avsluta

det. Det är såååå tråkigt. Påminn mig nästa år om att skippa julgardinerna. Dom är dessutom skit fula.

Jag har så mycket lust med mycket men ingen som helt motivation. Jag är förbannad över en massa privata saker som retar gallfeber på mig. Imorgon kanske? Imorgon blir en bra dag.

Klockan ställd åter på "timme tidigt". Imorgon är jag hundvakt. Kanske kan Tuva motivera mig.

Jag har iaf ingen möjlighet att välja bort promenaden.. Kanske kan den pigga upp?

Jag eldar värmeljus i hela rummet, inte för att det är kallt, utan för att jag inbillar mig att det

ska ge en mysigare stämning, in my as. Jag saknar Johan.

Har inte alls förlikat mig med detta jobb han har. (jag är fullt medveten om att jag själv jobbar borta)

Det har gått bra och det går bra. Men tanken på att det kan komma pågå i minst ett år till känns så där.

Jag älskar ju att planera, men det krävs lite väl planerig för att få allt att gå ihop hela tiden.

Har vi tur ses vi 6 dagar i månaden. Har vi otur så ses vi tre. Livets sura äpple.

Theo gnatar på om Mack och jag känner mig som en hönsmorsa när

jag går in på leksaksaffären och är på väg att bryta mitt

och Johans löfte:

INGEN MACK! Han ska lära sig.

Och dessutom bryta mitt löfte till mig själv, minskad konsumtion.

Jag hittar en gnutta karaktär i affären och

bilden av en överlycklig Theo suddas bort

och bilden av någon som istället lär sig uppskatta sakers värde tränger sig på,

samtidigt som jag stegar ut ur butiken.

Han blir bortskämd.

Det måste bli ändring.

För övrigt är han i en period då han vill hålla i handen var jag än går.

Från köket till sovrummet, hålla handen.

Från sovrummet till vardagsrummet, Hålla handen.

Från vardagsrummet till toaletten;

Snälla låt mig slippa hålla handen ;)

Men Theo älskar Mack, det är en sak som är säkert och som upprepas gång på gång på gång på gång.

Jag mailar med Johans vän Lena som bor i Alanya.

Vi bestämmer att vi ska ses över en middag på hennes killes restaurang.

Det ska bli kul. Då kanske vi kan få lite tips på nån sevärdighet när vi ändå är där.

Jag längtar. Lata dagar i solstolen.

Må inget komma ivägen.

Förra planerade utlandsresan gick inge vidare.

Vi avbokade, fanns inte en tanke på att åka efter allt som

hände då. Men vi lärde oss iaf att ta avbeställnings skydd till denna gång.

Nä om man ska blåsa ut ljusen och inse att det inte ger någon stämning överhuvudtaget.

Inte ens Timbuktu kunde få mig att le idag..

Morgondagen kommer med massa skratt, motivation och energi, det har jag bestämt.

Jag kommer vakna med värsta leendet och banka

in i mitt huvud att jag absolut inte har någon som helst anledning att vara bitter eller tjurig.

Sov gott vänner.