Ligger i sängen efter en minst sagt tubulent kväll.

Det hände en grej och jag vet inte om jag överdriver. Men känslan av allt är OBEHAG.

Jag, Syrran och Theo hade super mysigt här hemma men saknade något gott. Jag tog bilen till Sörberget

för att gå på Ica och köpa en dricka. När jag just är på väg in i affären möter jag en man i uppskattningsvis 25-30 års åldern

som kollar lite märkligt på och säger att han behöver prata med mig. Vid första anblicken förstår jag att något är fel på den här människan.

Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, men vissa människor bara ger dålig energi och något säger att man ska passa sig.

Jag säger till mannen att jag ska handla, ganska vass i tonen och han svarar att han väntar utanför. Jag blir förvirrad och nervös,

hugger tag i läsken och går ut. Han är inte där. Tack och lov, så jag går mot parkeringen och satan där stod han.

Han frågar på egelska: "Whats your name?" och fortsätter fråga på svenska "aha, du kör bil, jag trodde du skulle gå"..

Jag svarar ännu vassare än tidigare att jag ska åka hem.

Så går jag mot bilen och ser hur han väntar på att se vilken bil som är min. Då jag startar motorn ser jag att han skyndar sig till en annan vit

bil på parkeingen och hoppar in i passagerar sätet. Jag kör ut från parkeringen och får smått panik då jag ser att han åker efter.

Jag vågar inte åka hem, och jag har inte mobilen med mig.. Han kör bara en bit bakom mig hela tiden och jag väljer att svänga av innan avfarten till oss.

Han också. Jag åker till bergeforsen, tänker att han kanske faktiskt ska åt det hållet så jag vänder på en större yta för att se om han fortsätter, men han vänder också och kör efter..

panik, panik, panik.. Han efter.. Tillslut kör jag in mot forsmon men vågar ändå inte åka hem.

Tankarna flyger iväg, ska han mörda mig eller vad är det frågan om? Åker jag hem och han ser vart jag bor måste vi sälja huset, jag kommer inte våga bo kvar.Så paranoid blir jag.

Så jag åker förbi vårat bostadsområde och stannar bilen vid ett annat hus, brevid ett stort garage. Kliver ur och låtsas gå mot det huset. Han fortsätter rakt fram.. Då jag inte ser honom

längre tvär vänder jag, gömmer mig bakom bilen tills jag ser att han åker tillbaka samma väg vi kom. Stannar en stund extra och känner mig skit nervös.

Jag vågar inte ens köra bilen hem så jag går. När jag väl kommer hem gråter jag som ett barn och min lillasyster ringer våran pappa som är på väg.

När han kommer hem hit så förklarar jag vad som hänt och han åker tillbaka till parkeringen för att se om den här mannen är kvar där.

Det var han inte. I söberget ser han en polis bil så han stannar dom och förklarar bara snabbt vad som hänt och tydligen ska det ha

hänt en liknande grej för ett tag sen. Jag inbillar mig att den här människan ska ha krossat rutorna på bilen eller nått. Men min pappa

går och hämtar den och inget har så klart hänt med den. Nu står bilen här hemma. Morgondagen ser oviss ut beroende på hur Theo mår, men både pappa

och Fanny sover här utifall han är dålig så kan dom passa honom, tills mamma kommer och även för att jag faktiskt vet att om jag hade sovit ensam här i natt

hade jag fått hjärnspöken på besök. Man kan ju tycka att jag överreagerar. Men vad har han för rätt att betee sig så underligt och vad har han för rätt att

ta sig friheten att uppenbarligen förfölja mig vart jag än kör? Otäcka människa. Hoppas du dör!

I övrigt har vi haft det bra. Fanny sitter och pluggar. Jag har gjort iordning för morgondagen. Ska upp vrål tidigt så jag måste knoppa snart.

Planerar nästa ledighet lite och försöker sätta upp "Delmål" med röjningen i källaren för att iaf komma igång. Skulle vara otroligt skönt att få det gjort innan

Johan kommer hem och vi har ledigt tillsammans. Den ledigheten vill jag inte gärna ska gå till enbart källaren.

Ser nu att Ronja ringt. Känns sent att ringa upp. Om du kikar in så ringer jag imorgon (idag alltså) ;)

Sov gott.

Ligger i sängen efter en minst sagt tubulent kväll.

Det hände en grej och jag vet inte om jag överdriver. Men känslan av allt är OBEHAG.

Jag, Syrran och Theo hade super mysigt här hemma men saknade något gott. Jag tog bilen till Sörberget

för att gå på Ica och köpa en dricka. När jag just är på väg in i affären möter jag en

man i uppskattningsvis 25-30 års åldern

som kollar lite märkligt på och säger att han behöver prata med mig.

Vid första anblicken förstår jag att något är fel på den här människan.

Jag vet inte om ni fattar vad jag menar, men vissa människor bara ger dålig energi och

något säger att man ska passa sig.

Jag säger till mannen att jag ska handla,

ganska vass i tonen och han svarar att han väntar utanför.

Jag blir förvirrad och nervös,

hugger tag i läsken och går ut.

Han är inte där. Tack och lov, så jag går mot parkeringen och satan där stod han.

Han frågar på egelska: "Whats your name?" och fortsätter fråga på svenska

"aha, du kör bil, jag trodde du skulle gå"..

Jag svarar ännu vassare än tidigare att jag ska åka hem.

Så går jag mot bilen och ser hur han väntar på att se vilken bil som är min. Då jag startar motorn ser jag att han skyndar sig till en annan vit

bil på parkeingen och hoppar in i passagerar sätet. Jag kör ut från parkeringen och får smått panik då jag ser att han åker efter.

Jag vågar inte åka hem, och jag har inte mobilen med mig.. Han kör bara en bit bakom mig hela tiden och jag väljer att svänga av innan avfarten till oss.

Han också. Jag åker till bergeforsen, tänker att han kanske faktiskt ska åt det hållet så jag vänder på en större yta för att se om han fortsätter, men han vänder också och kör efter..

panik, panik, panik.. Han efter.. Tillslut kör jag in mot forsmon men vågar ändå inte åka hem.

Tankarna flyger iväg, ska han mörda mig eller vad är det frågan om? Åker jag hem och han ser vart jag bor måste vi sälja huset, jag kommer inte våga bo kvar.Så paranoid blir jag.

Så jag åker förbi vårat bostadsområde och stannar bilen vid ett annat hus, brevid ett stort garage. Kliver ur och låtsas gå mot det huset. Han fortsätter rakt fram.. Då jag inte ser honom

längre tvär vänder jag, gömmer mig bakom bilen tills jag ser att han åker tillbaka samma väg vi kom. Stannar en stund extra och känner mig skit nervös.

Jag vågar inte ens köra bilen hem så jag går. När jag väl kommer hem gråter jag som ett barn och min lillasyster ringer våran pappa som är på väg.

När han kommer hem hit så förklarar jag vad som hänt och han åker tillbaka till parkeringen för att se om den här mannen är kvar där.

Det var han inte. I söberget ser han en polis bil så han stannar dom och förklarar bara snabbt vad som hänt och tydligen ska det ha

hänt en liknande grej för ett tag sen. Jag inbillar mig att den här människan ska ha krossat rutorna på bilen eller nått. Men min pappa

går och hämtar den och inget har så klart hänt med den. Nu står bilen här hemma. Morgondagen ser oviss ut beroende på hur Theo mår, men både pappa

och Fanny sover här utifall han är dålig så kan dom passa honom, tills mamma kommer och även för att jag faktiskt vet att om jag hade sovit ensam här i natt

hade jag fått hjärnspöken på besök. Man kan ju tycka att jag överreagerar. Men vad har han för rätt att betee sig så underligt och vad har han för rätt att

ta sig friheten att uppenbarligen förfölja mig vart jag än kör? Otäcka människa. Hoppas du dör! Jag vågar påstå att jag har ganska bra feeling för bra och dåliga människor och det var verkligen en jävel som inte borde få gå lös, det nästan stod skrivet i hans panna.

I övrigt har vi haft det bra. Fanny sitter och pluggar. Jag har gjort iordning för morgondagen. Ska upp vrål tidigt så jag måste knoppa snart.

Planerar nästa ledighet lite och försöker sätta upp "Delmål" med röjningen i källaren för att iaf komma igång. Skulle vara otroligt skönt att få det gjort innan

Johan kommer hem och vi har ledigt tillsammans. Den ledigheten vill jag inte gärna ska gå till enbart källaren.

Ser nu att Ronja ringt. Känns sent att ringa upp. Om du kikar in så ringer jag imorgon (idag alltså) ;)

Sov gott.