Jag har haft en underbar kväll. Eller vi har haft för jag vågar tala för oss alla i denna familj.

Anna och Anders kom. Theo blir överförtjust så fort det kommer hit någon och det slutar ofta med att vi får rädda dom

som kommer och säga ifrån, han vill inte gärna acceptera att hans brinnande intresses av fordon som sitter i 24/7 inte

är lika givande för alla andra ;)

Men han är duktig.

Vi surrar en massa och jag och Anna bestämmer oss för att tömma vinet som blivit över från festen :)

Vi fixar middagen och det blir super gott. Jag som planerat att övergå till vardagsrummet hinner inte ens fatta hur mycket klockan

är innan Anders nämner att dom kanske borde fundera på att runda av. Visserligen har jag Anna gått in på den andra tetran öppnat vin men ändå. Tiden gick fort,

Vi hann mata av allt från deklaratiner till machaller. Under tiden vibrerar min mobil konstant, jag får för mig att det är jobbet och sneglar.

Jag fyller år :) Det är Facebook händelser. 25 bast.

Annan och Anders åker hem, vi har ätit god efterrätt ifrom av kladdkaka och glass, Theo har kollat Cars 2 för möjligen 2511 gången

och jag tror/hoppas alla är nöjda med kvällen :) Jag frågar fräckt efter att ha fått presentkort på SF om inte gästerna för kvällen kan

tänkas vara barnvakt ;) Det tycks inte vara något problem även om Johan nog tycker jag är lite väl fräck och snabbt inflikar att annars

skulle vi ju kunna gå alla tillsammans ;) Vi hinner dippa grönskaer och surra en massa mer innan kvällen tar slut.

Jag känner mig glad. Det är kul med besök. Jag och Anna har hunnit beta av en vardags disskution. Om hur man sätter ribban högt.

Att vi faktiskt kan ses över en enkel middag, så som korv och makkisar, det är kvalitets tiden som räknas inte "lyxet" och någonstans där bestämmer

vi oss för att ses oftare under simplare primisser.

Jag gissar att jag och Anna hade kunnat tjatat hela natten, vidare om deklarationer, relationer och livet i allmänhet. Men Johan och Anders är trötta.

Johan har kollat hockey natten innan och la sig 05. Åter upp med Theo även fast han frågar snällt om han kan få sovmorgon. Jag känner mig som världens bitch när jag

svarar att han får hela söndagen, frukost på säng, allt han vill ha bara jag får sova på lördagsmorgonen. Men ja, snäll som han är gick han med det. :)

Jag rundar av med att hänga tvätt. Jag inviger närmare bestämt min födelsedag med det, hänga och vika tvätt mitt i natten. Kommer

åter upp och släcker lamporna och inser att jag inte är trött, haffar ett till glas vin, och jag vet ju att trots känslan av att vara en bitch kommer få sova en stund imorgon,

sätter jag mig vid datorn istället. Kollar Facebook och ser alla gratulationer. Jag är lyckligt lottat.

Det finns mycket jag saknar. Jag saknar mina bästa vänner. Jag saknar min mamma som bor en bit ifrån. Nu i dagsläget saknar jag viss släkt i Gävle,

Jag saknar. Men samtidigt är jag tacksam. Jag är så nöjd över det jag har. Kanske är det virrigt att sitta och skriva nu, halv varm i kroppen efter några

glas vin, men jag menar ändå att det är sanningen. Trots oändliga disskutioner, svackor, dalar, delade meningar, igen smällda dörrar (alltid jag)

höjda röster. Men också eviga skratt, sammansvetsade meningar, kompromisser, gemenskap, och mycket annat fint vågar jag säga att det bästa jag har idag är Johan, (självklart

också Theo) men faktsikt Johan. Jag har svårt att se ett liv utan honom. Ibland är det tufft, saker sätts på sin spets. Jag kan bara gå tillbaka i tiden och uppskatta allt han faktiskt

gjort för mig. Under dessa veckor han varit borta har jag insett mer och mer vad han faktiskt gör. Han är fantastisk. När jag pratar (och så som vi tjejer ofta gör) jämför, så känner jag

mig ibland till och med bortskämd. Jag har någon som inte bara är en bra sambo, livskamrat (missförstå mig inte, vi ryker ihop ibland) men framför allt har jag en suverän pappa till vårat barn.

Jag är så imponerad över Johans sätt att vara med Theo, jag kan visserligen tycka att han blir aningen bortskämd av sin pappa, men tackar gudarna för att det är så

iställer för att han på något vis skulle försumma honom. Dom har en speciell relation, som jag alltid tror kommer finnas. Och jag vet att oavsett vad som händer i framtiden (peppar peppar ta i trä)

så kommer Johan alltid vara den bästa pappan jag någonsin skulle kunna tänka mig. Vi har våra duster, vi mår bra av egen tid, vi bråkar så som alla andra och ibland rinner bägaren över men

jag vågar även påstå att vi har en sån pass bra grund att vi vet vart vi har varandra, det fulas inte bakom några dörrar, snarare är det rala rör. Vi berättar om något är galet. Emellan åt överreagerar

vi och det blir något större av en minimal sak. Det kvittar inte, men jag tror ändå att beroende på den grund vi har, vad vi gått igenom så är ändå kärleken starkast.

I vardagen kanske den inte är så tydlig, i all stress, i allt pusslade, men i det stora hela är det vad man har tillsammans som räknas, och det vi har tillsammans är värt

mer än allt i världen. Därför kan jag känna mig patetiskt lycklig och nöjd ikväll när jag går och lägger mig brevid världens bästa människa och dessutom ha den ynnest att få vakna upp med mina

två största favoriter, förmodligen med Cars 2 i bakgrunden och låten "life is a high way", men fortfarnade känna mig som världens lyckligaste.

Jag har haft en underbar kväll. Eller vi har haft för jag vågar tala för oss alla i denna familj.

Anna och Anders kom.

Theo blir överförtjust så fort det kommer hit någon och det slutar ofta med att vi får rädda dom

som kommer och säga ifrån,

han vill inte gärna acceptera att hans brinnande intresses av fordon som sitter i 24/7 inte

är lika givande för alla andra ;)

Men han är duktig.

Vi surrar en massa och jag och Anna bestämmer oss för att tömma vinet som blivit över från festen :)

Vi fixar middagen och det blir super gott. Jag som planerat att övergå till vardagsrummet hinner inte ens fatta hur mycket klockan är innan Anders nämner att dom kanske borde fundera på att runda av.

Visserligen har jag Anna gått in på den andra tetran öppnat vin men ändå. Tiden gick fort,

Vi hann mata av allt från deklarationer till machaller. Under tiden vibrerar min mobil konstant, jag får för mig att det är jobbet och sneglar.

Jag fyller år :) Det är Facebook händelser. 25 bast.

Annan och Anders åker hem, vi har ätit god efterrätt ifrom av kladdkaka och glass,

Theo har kollat Cars 2 för möjligen 2511 gången

och jag tror/hoppas alla är nöjda med kvällen :)

Jag frågar fräckt efter att ha fått presentkort på SF om inte gästerna för kvällen kan

tänkas vara barnvakt ;) Det tycks inte vara något problem även om

Johan nog tycker jag är lite väl fräck och snabbt inflikar att annars

skulle vi ju kunna gå alla tillsammans ;)

Vi hinner dippa grönskaer och surra en massa mer innan kvällen tar slut.

Jag känner mig glad. Det är kul med besök.

Jag och Anna har hunnit beta av en vardags disskution. Om hur man sätter ribban högt.

Att vi faktiskt kan ses över en enkel middag, så som korv och makkisar,

det är kvalitets tiden som räknas inte "lyxet" och någonstans där bestämmer

vi oss för att ses oftare under simplare primisser.

Jag gissar att jag och Anna hade kunnat tjatat hela natten, vidare om deklarationer, relationer

och livet i allmänhet. Men Johan och Anders är trötta.

Johan har kollat hockey natten innan och la sig 05.

Åter upp med Theo även fast han frågar snällt om han kan få sovmorgon.

Jag känner mig som världens bitch när jag

svarar att han får hela söndagen,

frukost på säng,

allt han vill ha

bara jag får sova på lördagsmorgonen.

Men ja, snäll som han är gick han med det. :)

Jag rundar av med att hänga tvätt. Jag inviger närmare bestämt min födelsedag med det,

hänga och vika tvätt mitt i natten.

Kommer åter upp och släcker lamporna och inser att jag inte är trött,

haffar ett till glas vin, och jag vet ju att trots känslan av att vara en bitch kommer jag få sova,

jag sätter jag mig vid datorn istället. Kollar Facebook och ser alla gratulationer. Jag är lyckligt lottat.

Det finns mycket jag saknar.

Jag saknar mina bästa vänner.

Jag saknar min mamma som bor en bit ifrån. Nu i dagsläget saknar jag viss släkt i Gävle,

Jag saknar.

Men samtidigt är jag tacksam.

Jag är så nöjd över det jag har.

Kanske är det virrigt att sitta och skriva nu, halv varm i kroppen efter några glas vin,

men jag menar ändå att det är sanningen.

Trots oändliga disskutioner, svackor, dalar, delade meningar, igen smällda dörrar (alltid jag)

höjda röster.

Men också eviga skratt,

sammansvetsade meningar,

kompromisser,

gemenskap,

och mycket annat fint

vågar jag säga att det bästa jag har idag är Johan, (självklart

också Theo)

men faktsikt Johan.

Jag har svårt att se ett liv utan honom. Ibland är det tufft, saker sätts på sin spets.

Jag kan bara gå tillbaka i tiden och uppskatta allt han faktiskt

gjort för mig. Under dessa veckor han varit borta har jag insett mer och mer vad han faktiskt gör.

Han är fantastisk. När jag pratar (och så som vi tjejer ofta gör) jämför, så känner jag

mig ibland till och med bortskämd. Jag har någon som inte bara är en bra sambo, livskamrat

(missförstå mig inte, vi ryker ihop ibland)

men framför allt har jag en suverän pappa till vårat barn.

Jag är så imponerad över Johans sätt att vara med Theo,

jag kan visserligen tycka att han blir aningen bortskämd av sin pappa,

men tackar gudarna för att det är så

istället för att han på något vis skulle försumma honom.

Dom har en speciell relation, som jag alltid tror kommer finnas. Och jag vet att oavsett vad som händer i framtiden (peppar peppar ta i trä)

så kommer Johan alltid vara den bästa pappan jag någonsin skulle kunna tänka mig.

Vi har våra duster, vi mår bra av egen tid, vi bråkar så som alla andra och ibland rinner bägaren över men

jag vågar även påstå att vi har en sån pass bra grund.

Det fulas inte bakom några dörrar. Snarare är det raka rör.

Vi berättar om något är galet. Emellan åt överreagerar

vi och det blir något större av en minimal sak.

Det kvittar inte, men jag tror ändå att beroende på den grund vi har,

vad vi gått igenom så är ändå kärleken starkast.

I vardagen kanske den inte är så tydligt, i all stress, i allt pusslade, men i det stora hela är det vad man har tillsammans som räknas, och det vi har tillsammans är värt

mer än allt i världen.

Därför kan jag känna mig patetiskt lycklig och nöjd ikväll när jag går och lägger mig brevid världens bästa människa och dessutom ha den ynnest att få vakna upp med mina

två största favoriter, förmodligen med Cars 2 i bakgrunden och låten "life is a high way", men fortfarnade känna mig som världens lyckligaste.