Nu är jag där igen.

Det väntar ett bitterhets inlägg så om vill bli uppmuntrad läs INTE !

 

Jag är så in i helvetes trött att hjärnan fullstädningt strejkar. BOKSTAVLIGEN!

Hittade min bilnyckel i kylen nyss. Det kopplar inte samman riktigt.
Hur underbart vi än haft det i helgen så har sömnen uteblivit och det har varit MYCKET.
Snö kaos framför allt. Behöver jag påpeka att det inte går att skotta 50 cm snö, höggravid med foglossningar från helvete? Jag skottade hela förra vintern när Johan var i Falun så den här gången sitter det inte i lathet. Det kan va ganska mysigt med snön tycker jag. Men inte nu. INTE NU!

Jag tar mig iaf in och ut med bilen tack vare Fanny och C.    

Ändå finns det inte en millimeter på/i kroppen som inte gör ont.

Jag spyr över snön. Johan hann jag träffa... Tre... timmar typ? Skit Stockholm.

Han är inte heller kry. Förkyld och febrig, därav är postlådan fortfarande helt över/in snöad.

Hade jag haft energi skulle jag gått ut och slagit sönder den där fula lådan. Att vara i den här situationen och ha sin Sambo borta på veckorna trodde jag inte skulle bli något problem, men jag lär ju erkänna att det stundvis suger så in i bänken. Att det tär både fysiskt och psykisk och emellanåt har jag lust att bara ta med Theo och åka till Knaust för att stanna där tills den här förlossningen är gjord. Bara vara, ta det lungt och vila. Vila? Ja det kan man göra när man dör för hur vi än gör så ska ju vardagen fungera.. Jo nog är det så.. Nu var det sista helgen jag hade dom större barnen här, känns lite trist också. Jag får så mycket av dom, hjälp så klart, men också skratt och annat kul! Men det går inte mer. Måste lägga den lilla energin som finns kvar på Theo. Så får vi se hur det blir efter nyår.  

Å så har ju mitt lilla Troll kommit hem, som jag saknat honom.. Men att se den där gnistan slockna i hans ögon

då jag säger att jag inte klarar att köra med hans tågbana gör så in i bänken ont. Ondare än allt annat så jag tvingar mig själv ner på golvet och kör med det där tåget, jag lurar honom att jag tycker det är roligt, men när han tittar bort vattnas ögonen av SMÄRTA i bäcknet...  Stundvis känns det som att hela skelettet ska falla sönder och samman. Jag undrar om det kan vara till fördel när det väl är dags? Att det är så pass uppluckrat där så det går fort som tusan? Inget ont som inte har något gott med sig sägs det ju?  

 

Min vän Carina skulle kommit med tåget ikväll. Men det här skit vädret förstörde den planen också.

Och jag är inte förvånad. Grabbarna har haft det gott i Gävle och Theo berättar om sina vänner och om nån banan han bitit på? Haha.. Vad vore jag utan honom?

 

Ja morgondagen får bli som den blir.

Men jo, saker förvånar en ibland. Och saker blir inte alltid som man tänkt.

Imorgon är en annan dag. En bättre dag om jag får bestämma. En bra dag.

 

 

 

Verkar som att Syrran får se upp med sina riksdaler? En tjuv kan vara i farten!

 

Nu avslutar jag den här dagen med sura miner och vaknar imorgon med bättre humör. För då är vi en dag närmare att Johan kommer hem och en dag närmare en eventuell barnafödsel?

 

Ha en fin kväll. Sorry.