Jag tänker mycket på Theo när jag jobbar. Ofta frågar klienterna om vad jag skulle göra om Theo gjorde si eller så. "låsa in honom i källaren" brukar jag svara och skratta lite. Svaret är att jag inte har en blekaste aning. Till en början kändes det som att jag skulle vara mamman som tar urinprov en gång i veckan och har "vart är mitt barn" appen på konstant. Men jag tror snarare att jag kommer vara mer tålmodig. Jag har under mina år på jobbet lärt mig att skilja på straff och konsekvenser (kbt) och att hur ledsen och besviken man än blir så hjälper det inte att tappa fattningen och skrika. Den dagen kommer, när Theo skolkar, snattar, provar droger och allt som hör livet till, men hur bemöter man sånt?

Han är tre år och jag oroar mig för detta? Våld, kriminalitet och droger.
Men när jag får frågan, vad skulle du göra om Theo gjorde så? Så är svaret i teorin ganska lätt men i praktiken antar jag att det är otroligt svårt.