Det finns ingen som sätter mina känslor på sin spets så som Lars gör.

Vi dansar jag och Theo, till Lasse. Jag tänker tillbaka, på tidigare kärlekar, på hur det kändes att få hjärtat krossat och inser att jag blivit äldre. Inte gammal, men äldre. Saker som hände då skulle inte hända idag. På gott och ont.
Var det inte ganska spännande också? Lärde man sig inte hur mycket som helst av att få hjärtat knusat i tusen bitar?

Här hemma har vi dragit fram alla leksaksfordon på hela Theos rum och skapat en form av autoban/verkstad/bondgård. Det är roligt. Samtidigt spelas Winnerbäck på hög volym och jag tillåter mig att drömma mig bort. Till sveda och värk, lycka och skratt.. Man sitter för säkert ibland.

Oj, nu krockade min traktor så Theo behöver hjälp :)