Läste en artikel i Aftonbladet och jag kände med ens hur saker föll på sin plats. Äntligen satte någon ord på känslan :)
Just därför har vi här hemma bestämt att när/om det blir dags för ett till barn blir det verkligen halva ledigheten var, det var av ekonomiska skäl helt omöjligt när Theo föddes så det ska utnyttjas till fulle om vi hamnar i den situationen igen.



Åsa Erlandson om varför delad föräldraledighet är det bästa för relationen

Det tar två timmar att klä på sig och en hel dag att handla mjölk. Demens? Nej, nybliven förälder. Att vara hemma med ett litet barn ger mental sirap – varenda småsak tar tusen timmar. Och så kommer din partner hem och undrar varför du inte har bytt vinterdäck/researchat ny diskmaskin/pussla ihop sommarens öluff och så klart handlatstädatdiskat. För: Du är ju ändå bara hemma.

Det är inte bebisen som är jobbig, utan nybörjarkänslan som förälder. Plötsligt blir självklarheter som att laga lunch och åka buss stora äventyr när man gör det med en hand eller samtidigt som någon börjar skrika. Det spelar ingen roll hur driven du var före bebis, vilken VD som helst kan bli handfallen inför en vardag med ett mycket litet fyllo, som Johnny Depp så träffande beskrev det. Själv har jag hela livet fått höra hur snabb jag är, men ägnade en hel barnvagnsdag åt att köpa glödlampa. Än idag begriper jag inte vad som hände.

Svårigheten är inte alla saker som ska göras (loopen amma–bytablöja–söva kan man snart utantill) utan den ständiga larmberedskapen, vissheten om att vad som helst kan hända. Den som rusat ur duschen naken, med lödder i håret, vet vad jag menar. Inte blir det bättre av att alla bebisar föds med en bajsradar som känner av när det är dags att gå ut. Precis när vinteroverallen är påkrånglad börjar det puttra där bak. Det är vinst varje gång. Och när saneringen är klar har det gått så lång tid att det är dags att amma igen.

 ”Hur svårt kan det vara? En bebis sover ju bara!”, säger den som aldrig träffat en. Visst, men man vet ju aldrig när. Eller förresten, det vet man visst. Bebisar sover jättebra och jättelänge när man inte har bråttom. Och vaknar direkt när man a) just satt ner gaffeln i maten, b) försöker passa på att sova själv.

 Att få barn är att leva i skilda världar. En kommer hem efter jobbet i tron att han/hon är utsjasad, trots att han/hon levt med vanlig, förutsägbar stress, umgåtts med normalbegåvade människor och fått äta lunch med båda händerna. Och en som varit hemma hela tiden och kan ha varit med om precis vad som helst.

 Så oavsett vad man tror är barnets bästa är en sak alldeles klar: Delad föräldraledighet är det bästa för relationen. Först när man har rattat ett spädbarn själv, förstår man varför det kan vara semester att gå till jobbet. Och varför de sex orden ”du är ju ändå bara hemma” kan förstöra ditt äktenskap. Därför ska du aldrig, aldrig säga dem.