"Men du kan ju va en BRATWURST"

Vi spelar musik här hemma...












Musik som får mig att tänka på Johan



<3


Knasigt egentligen.
Vi har pratat mycket om allt små tjaffs som finns i alla realationer (även i våran) och efter att vi fick Theo blev det ju knappats bättre. Jag tror det beror mest på ens egna inställning. Idag till exempel såg jag att Theo slängde upp sin uppätna tallrik i diskhon och sa; "Men titta, du är duktigare än pappa, till och med du ställer undan disken" Sjuk onödig tanke och mening. Men det liksom bara flög ur mig.
Häromdagen fick jag frågan om hur vi gör för att dom där irriterande momenten inte sätter stop för en bra vardag?
Har funderat en hel del på det och jag vet inte hur vi gör? Vi pratar i mängder. Massor.
Jag vet att Johan kan bli skit irriterad om jag inte torkar av diskbänken efter att jag diskat, han säger att det kan bli kalkfläckar på bänken, det stämmer säkert men allt som oftast skiter jag i det ändå.. Inte för att göra honom irriterad utan för att jag inte tänker på det. Lika så som han alltid lämnar sina kallingar på badrumsgolvet efter han duschat, det gör ju inte han för att jag sen ska bli sur och plocka bort dom utan för att han inte tänker på det.
Men hur skulle det vara om man varje dag la ner så in i bänken med energi på att gå och reta sig på varandra?

Ibland behöver man ju rensa luften och vi presic som alla andra har våra dagar.. Då man bara irriterar sig på varandra och som till och ibland slutar med att någon höjer rösten (vilket oftast är jag) men hur skulle det vara då om allt hela tiden var så fulländat bra? Inget att jobba med, inget att klaga på? Det skulle förmodligen bli skit tråkigt och jag kan nästan garatera att om jag inte hade haft Johan skulle jag sakna att plocka hans kallingar inne på badrummet och hanskulle förmodligen på ren automatik torka bänken efter mig fast jag inte varit där. 

Vi har som en oskriven regel att när det blir arga miner så skrattar vi ofta åt det.
Självklart fungerar inte det alltid. Men om man sätter saker i perspektiv.. Vad betyder egentligen ett par kallingar och en otorkad diskbänk? Det hade kunnat varit mycket värre
Jag menar inte att man hela tiden kan tänka så heller, men så länge man kan göra som små problemen till stora av egen kraft kanske man ska vara glad för det istället för att man dagligen måste tampas med stora problem och försöka göra som små?

Jag tror att många (även jag själv) ofta söker upp små saker för att göra dom stora, ofta kanske bara för att och även ibaldn för att det blir lite "långtråkigt" annars.. Blir det inte det? Om allt ska vara så jävla bra hela tiden?

Dessutom har jag grubblat på det där med kvinnligt och manligt. Har hela tiden varit emot den tanken men blir om och om igen överbevisad att det faktiskt är så som jag fått höra. Iaf är det så i min relation. Det ligger mycket kvinnligt i att gnälla över disk, tvätt och sånna saker. Det är ganska kvinnligt att dra upp dom här små tjaffsen. Det är sällan och kanske aldrig som Johan går här hemma och gnäller över små saker.. det oftast jag själv som tar upp dom disskutionerna.. Kvinnligt och manligt alltså!?

Ja man kan ju grubbla fram och tillbaka men jag tror alla kan hitta sina små knep för att undvika det där gnabbet.

Hur gör ni?