Theo vill gå själv ner för trappen när vi ska till dagis. Jag blir lite nervös men säkrar med mina ben nedanför då han vägrar hålla mig i handen. Det slår mig att redan i den lilla åldern startar separationen från mamma och pappa. Han är duktig. Han backar ner för trappan och sista stegen glider han ner på rumpan så han blir smutsig men jag byter inte byxor utan sätter honom i vagnen och går mot dagis.

 När vi ser byggnaden blir han ivrig och vill ur vagnen. Jag släpper ner honom och han går gången mot dagis själv, han går upp för trappen själv och när vi är utanför dörren på väg in vinkar han och säger hej då till mig. Nej nej, jag släpper inte han så lätt och följer med in. Han springer fram till Rasmus med skor och allt på och jag ber honom komma tillbaka för att ta av dom. Frågar honom vart hans jacka ska vara och han visar motvilligt. När vi tagit av oss springer han in till Maria (dagis fröken) som sitter med en kloss som mikrofon och sjunger blinka lilla stjärna i rock version, med hennes tok lockiga hår som svajar i takt. Barnen sitter som förtrollade och skrattar åt henne. Hon säger hej och presenterar dagiset som ”dagens dårhus” Jag blir varm i hjärtat när jag ser hur glad Theo blir över hans vänner och tokiga fröknar. Han kramar om Cleo som är hans dagis kamrat och jag ber honom om en kram. Han vill inte, han vill vara kvar med barnen men till slut när jag vinkar kommer han och ger mig en blixt snabb puss och sen tillbaka till dom andra igen. Jag pratar lite med Malin, en annan dagis fröken om mina farhågor. Känner mig väldigt dum men jag frågar om dom tycker det går bra för Theo och om det är konstigt att han inte pratar? Hon svarar att det absolut inte är konstigt att han inte  pratar än. Han förstår det vi säger och tids nog kommer hans språk komma. Dom tycker det går bra för honom. Han kan vara lite små jävlig och knuffa dom andra och ta saker från dom så vi ska tänka på det hemma också, att säga ifrån. Hon märker nog att jag känner mig skamsen och säger att det inte är konstigt det är en del i utveckling och bara en av många, många kommande utmaningar. Och hon berättar att nästan alla föräldrar frågar om deras barns utveckling och att det är helt naturligt, speciellt vid ung ålder och första barnet.

Jag känner mig lättat när jag går därifrån. Trots att Malin var med och grundade dagiset, hon har mer erfarenhet av barn än vad jag någonsin kommer få och vet verkligen vad hon pratar om så är jag ändå en gnutta skeptisk när det kommer till talet. Men det kanske är en försvarsmekanism hos föråldrar, att man vill ha en liten gnagande faktor för att sedan kunna glädjas åt framgångarna?

Jag vill inte bli en googlande morsa som googlar allt som jag undrar över. Efter mig och Johan är det faktiskt dagiset som besitter vetskapen om vår son och dom har varit ärliga från start så självklart litar jag på dom. Istället googlar jag nätdroger och inser efter en stund att jag lider av arbetsskada.

1: april träder en ny lag in. Då kanske vi kan stoppa nätdrogerna!

Inte för att det någonsin kommer bli mer intressant eller viktigare än mitt barns utveckling utan helt enkelt för att jag litar mer på dom där rockiga fröknarna på dårhuset än på google.

Det är gruvsamt att byta dagis och jag har svårt att tro att något ställe kan vara lika bra? Då jag värdesätter ärligheten mest och att det verkligen fungerat bra är jag mest rädd för att hamna på ett dagis där fröknarna förskönar och inte är ärliga. Funderade på att skriva in oss på ett kooperativ men ångrade mig. Mest av lathet.. Jag vill inte att jag och Johan ska behöva jobba där själv. Ändå slår det mig ibland att det skulle vara roligt att prova. Det är ju ändå alltid pedagogiskt utbildad personal på plats. Men åter igen, slutsaten blev ett kommunalt vanligt dagis och därmed den enorma väntetiden också. Men det blir nog bra. Jag hoppas det.