Kom att tänka på min mamma nu när jag sett nyhetsmorgon. Det är en kvinna där som är aktuell med någon föreställning. Hon pratar om svenskarnas rädslor och att människor är tråkiga i Sverige för att svenskar är rädda för så mycket. Jag kanske håller med? Att jag tänker på min mamma i de sammanhanget har att göra med att min mamma är rädd för det mesta. Hon skulle aldrig, verkligen aldrig flyga, heller aldrig åka hiss. Hon är noga med bilbälte och ser ofta faror i det mesta. Som när vi åkte bil sist var hon snabb att berätta att jag borde hålla båda händer på ratten för hon hade just hört om en bil som åkt av vägen.  Jag är också rädd, det har inte med henne att göra. Jag har blivit en fegis sen jag fick Theo, jag ser döden i vitögat vad jag än tar mig  för. När jag via jobbet skulle åka en sån där sportbåt som körde över 100 knop då ångrade jag mig och nästan grät när vi sakta åkte ut mot det öppna vattnet och sen satt jag där, inte fast spänd, utan hjälm och fick ducka ner huvudet för att annars skulle nog skinnet lämnat kroppen.. Jag var livrädd, men då det var klart insåg jag att det var det bästa och roligaste jag gjort på väldigt länge. Många utsätter sig för faror utan att veta om det. Om jag jämför att sitta med en säker förare i en båt som går fort, eller vandra hem ensam på standpromenaden mitt i natten i Turkiet , 17 år skulle jag idag säga att det var vansinnigt att jag gick där ensam. Men inte tänkte jag så då.. Jag ville bara hem till hotellet och dom andra ville festa vidare. Det är konstigt tycker jag hur människor har olika rädslor. Det senaste året har jag träffat människor som är livrädda för exempelvis sociala sammanhang eller spindlar men som kanske till och med samma dag tar droger som skulle få dom att dö på en sekund?

Min mamma är ganska feg men på ett annat plan är hon den modigaste jag vet. Hon är tokigt rolig och hon bjuder gärna på ett leende. Hon är en sån där som skulle kunna sitta i en kassa och det skulle vara trevligt att handla av henne.  (Den senaste tiden har jag haft lust att fråga kassöskan hur mycket det kostar att le?) Men min mamma iaf, är världens bästa trots att hon är rädd, rädd för det mesta.

O,j om hon hade sett oss i Nica, där vi åkte på bergsvägar i truckbilar, på blöta blanka nedförsbackar, jag minns att jag tänkte på mamma ofta den resan. Jag berättade inte allt heller under mina samtal hem. Som den gången jag tillexempel skulle ge mig ut på fältet med Linnea, med digitalkamera och filmkamera i högsta hugg. Vi skulle till barackerna, dom där skjulen som dom allra fattigaste bodde i, vi ville dokumentera, där barnen i utkanten satt med limpåsarna och sniffade för att slippa vara hungriga. Vi var glada ändå, och knallade lätt mitt in i djungeln, tills en äldre man kommer springande efter oss och bokstavligen skriker och viftar med armarna. Jag kunde inte så bra spanska men jag uppfattade ordet GALNA och MORD! Linnea drog med mig  åt motsatt riktning (hon kunde spanskan som tur var) Den äldre mannen hade bara menat väl med sitt gastande. Dumma, naiva svenska flickor. Han hade skrikit att om vi gav in där skulle vi knappast komma ut levande och med all sannolikhet inte hela iaf. Dom skulle lemlästat oss och tagit våra tillhörigheter, för dom var vi förmögna puckon som vandrade på deras revir, i deras misär, i den misären gör man vad som helst för att överleva. Jag kan tänka på den sekvensen ibland och verkligen undra vad som hade hänt om han inte varit just där han var och om han inte varnat oss? Jag kan självklart också ifrågasätta hur sjutton vi tänkte själva, men vi så, Jag och Linnea, vi såg sällan farorna under den där resan.  Jag berättade heller aldrig  om den gången jag och Jessica var i Bulgarien och skulle göra en av dom vanligaste turist attraktionerna där. Parasaling, när du flyger i en fallskärm bakom en båt. Jag och min kusin var helt överrens om att inte berätta detta för dom hemma. Det skulle resulterat i att våra mammor och framförallt vår mormor inte skulle kunna sova på hela veckan. Heller berättade jag aldrig om dom sena onyktra nätterna vid stranden eller om den gången vi blev erbjudna kokain på festgatan i Alanya. Vad är det som gör oss så rädda/orädda?

Jag ser det som ett form av handikapp. Jag skulle inte vilja vara rädd för att flyga för jag vill ju resa och jag vill heller inte tro varje gång jag ska åka hiss att den ska stanna? Jag vill våga så det kanske är dags att börja utmana sig själv på ett icke dumdristigt och naivt vis så klart. För att inte bli en rädd människa. Självklart är inte min mamma en fegis, hon tar sig an saker och vågar mycket också, mycket som jag själv kanske inte skulle våga, men jag tror heller inte hon skulle förneka att det är jobbigt ibland att vara så rädd.

 När jag landade med flyget från Nica minns jag att hon sa ”Men vad skönt att höra att du landat i Sverige, jag som suttit och kollat text tv och bara väntat på att läsa om en flygkrsach” Tänk så mycket onödig energi det måste tagit, medans jag faktiskt satt tryggt i ett stort säkert flygplans och drack vin och åt gott. Eller hur mamma?

Jag har världens bästa mamma, men jag hoppas innerligt att jag inte blir lika rädd för saker som hon, att jag håller det medelmåttigt och är försiktig, men inte rädd.

:)