Det är väl inget att hymla om..?

Jag tror inte det var någon som ens funderade över hur jag klarade mig första året i Gävle? Jag hade något som kallades aktivitetsbidrag, alltså ett bidrag från försökringskassan på ca 1200 kronor i månaden.
Det räckte till min studieskuld och blev därefter 400 kronor över. Då kanske man undrar hur jag kunde betala hyra? Mat´och annat? Det gjorde jag inte.. Utan det gjorde Johan. Han betalade det mesta åt mig. Efter någon månad fick jag extra jobb på fritidsgården men det räkte ju inte långt heller.

Efter ett tag fick jag mer timmar och fler timmar på ett ställe som kallades mötesplatsen, dessutom kunde jag jobba en del inom vården så jag iaf kunde betala lite mer än tidigare. Senare dök det upp ett så kallat "svart" jobb.. :S Men det gjorde ju att jag kunde jobba mer och samtidigt ta ut min föräldrapenning.. Fult men nödvändigt. Jag var ganska snabb med att börja jobba efter att Theo föddes då jag "valde" bort att amma efter redan 6 veckor.. (tyck gärna till om det men förvänta er inga svar) Till saken hör att jag senare började få otroliga sömn svårigheter, inte på grund av små barn hemma utan för stress och då inte stress för att jag hade mycket att göra utan sterss inför framtiden. Vi klarade oss ledigt på Johans pengar men det kändes långt ifrån ok. Så där satt jag med en unge hemma och mina mamma dagar tickade iväg med en rasande fart. Det var en vidrig tid. Jag sökte jobb på jobb men fick nobben lika många gånger. Varje "Tjänsten är ersatt med någon annan vi tackar för din ansökan" kändes enormt jobbigt.. 

Tillslut halkade jag på ett banan skal. Det sa pang och min pappa tog över ett framgångsrikt företag och erbjöd mig jobb. Då vi disskuterat till och från angående en flytt blev detta inget att tveka på längre. En fast tjänst och en enligt mig bra lön gjorde att vi flyttade. 

Då jag började tjäna mina egna pengar bad jag om delad ekonomi. Det kan ju tyckas själviskt, men ni ska ju inte tro att jag tjänade på detta. Utan det var min vilja just för att jag aldrig innan hade gjort det och ville verkligen känna att jag klarade mig själv. Så för första gången kunde jag skicka över hälften av alla räkningar, ja hälften av ALLA utgifter till Johan och sen sova ganska gott faktiskt. Jag kan numera unna mig saker på min egen bekostnad och äntligen kunde jag ju ge Johan något också, (som jag inte betalat med hans pengar) 

Jag skäms inte över detta. Jag har vänner som aldrig någonsin skulle låta någon annan betala för dom och jag respekterar det också. Det är upp till var och en. Men så har det sett ut för mig. Jag klarar mig otroligt bra idag. Det finns ingen anledning att ljuga om att jag blivit försörjd av någon annan för det tror jag dom flesta ändå begrep. 

Denna disskution uppstod häromdagen då jag pratade relationer med en vän som jag inte haft kontakt med ett tag. 
En annan anledning till att inte ljuga om det är ju isf för Johans egen skull. Han har varit otroligt snäll som gjort detta för mig och det ska alla isf veta. 

Däremot ska det klargöras också att det var en lång våg innan vi flyttade och att jag aldrig skulle flyttat om inte Johan själv ville. Även om det skulle bli skralt med pengar skulle jag heller inte ta Theo själv och flytta utan honom. Han kom snabbt in på nya förtaget i stan och fick super goa vänner. Enligt honom själv trivs han bra, annars var vår överrens kommelse att flytta tillbaka. Vilket inte längre är aktuellt. Men något aldrig har inte funnit. Hade jag velat lämat Johan och ta Theo hade jag gjort det redan innan han föddes. Jag hade hemlängtan redan innan jag flyttade till Gävle, jag ville norr. Så som sagt, hade fallet varit så hade jag dragit för länge länge sedan.. 

Idag är jag den sista som klagar. Jag bor helt fantastikt. Jag har en underbar familj och underbar släkt. Jag har bra ställt och kan om något händer klara mig själv. Vi anser att man inte är mer än människor, alltså har vi därför skrivit samboavtal då vi inte är gifta. Och lika så har vita akrkivet varit en viktig del för oss sen Johans mamma hastigt gick bort..

Just nu stårlar livet. Inte minst för att vi fått tillbaka kontakt med annan släkt. Det känns verkligen bra. Att få det samtalet och kunna prata och reda ut saker och i samma sekund faktiskt komma fram till att träffas och ha trevligt kunde inte göra oss gladare, inte minst för Johan!

 Så ser det ut och det är sanningen, en bitter sanning kanske vissa kan tycka, att jag låtit någon annan betala för mig. Men en verklighet för mig! Det finns många sanningar och jag tror alla utom den rätta uppdagats, känner inget behov av att försvara mig egentligen men det kan däremot vara skönt att skriva av sig. Eller nää, det var ju lögn. Jag vill försvara mig! Självklart vill jag försvara mig!




Igår kväll fick jag ett ryck.. Medans Johan spaklade och grejjade iköket åkte jag och köpte färg till kontoret nere. Theo sov än då jag kom hem. Tänkte att jag skulle väcka honom, men han vägrade. Lyckades klä av honom, ge honom välling och sen somnade han om igen.. Detta innebär alltså att han sovit TRETTON (13) timmar i sträck.. Han somnade 17 igår och vaknade 06 idag.. Lillen har förhoppningsvis sovit bort sjukan!

Jag och Fanny målade mitt kontor. Om min svägerska skulle se det skulle hon nysa sig fördärves, det blev kritvitt :P Men jag har däremot vågat mig på färgade textilier ;)
Idag ska måla lite mer i köket innan Johan kommer hem och sätter upp tapeterna.

Jag och Theo ska åka och handla hem lite god mat tills vi får besök imorgon. Potatis gratäng och fläskfiilé har kocken planerat.. ;) Synd att vi inte har grillen än annanrs hade ju det varit superb. Vi ska masa oss iväg till sopsorteringen också.

Jag har vipps bara nu på två minuter besultat att gå på Ladies Night i Gävle, det är inte förns 24 september men Carina frågade och för mig är det ju bara bra att vara ute i god tid. Då har man en sak till att se fram emot då :P

Nu ska vi dra igång denna dag också. Tanka och lasta bilen sen bär det av.. Saknar solen idag!

Ha det...