Jag ringer och ringer.. ringer och ringer.. sen funderar jag på vad som kan ha hänt, vad det kan finnas för anledningar att inte svara, kanske hände det nått på vägen till jobbet? Har han krockat? Har något hänt på jobbet? Jag sitter och febrilt inbillar mig tusen olika saker, det värsta så klart.. Om och om igen för Johan brukar ALLTID svara i mobilen eller iaf ringa upp strax efter och jag vill ju bara säga att han glömt sin antibiotika hemma, att han kanske borde hämta den, men jag blir sjukt nervös, att något har hänt.
Tills jag kommer på att han glömt mobilen hos Tina. Då kan jag bara skratta..

Efter ett samtal med min kusin häromdagen då vi just diskuterade att våra mammor och mormor är så nervös, oroliga över saker. Jag vet att jag sa till henne: "Ja, men om jag blir så där orolig, då måste du säga till mig.. "
Därav skrattet, kanske har jag redan blivit så? Ska jobba bort de där..

Jag brukar inte vara nervös, har blivit det sen Theo kom och jag tycker inte om det. Lagomt är bäst, men idag blev jag paranoid..  

Men den där medicinen är kanske inte livsviktig och mobilen är ju faktiskt hos Tina så det är bara jag som är stört löljig..   Nu ska jag gå och handla istället.