Jag har ganska nyss läst ut Läckbergs nyaste bok, Änglamakerskan. Som vanligt älskar jag hennes böcker.
Tycker alltid det är lika jobbigt att läsa sista boken i en "serie" (hennes böcker behöver inte läsas i ordning) även om det idag tar mig ca 4 gånger så lång tid att läsa ut en bok som tidigare.. På något vis har dom senaste åren gjort att boken är som mitt sömnpiller. Och dom där stunderna på eftermiddagen, liggandes i soffan med en god bok byttes snabbt ut till att brottas med ett troll som behöver ny blöja eller uppmärksamhet på annat sätt :)

Iaf så fick jag en bok i julklapp av min mamma för två år sedan. Titeln lyder: "Konsten att vara snäll".
Jag mest skrattade åt den och ställde den i bokhyllan utan en tanke på att läsa den.
För några månader sedan var jag på en föreläsningen där en klok man rekomenderade att läsa just "Konsten att vara snäll" Han förklarade mer grundligt och jag åkte hem och läste texten på baksida.


"Begreppet 'snäll' kopplas ofta till egenskaper som dumhet, naivitet och undergivenhet.
Stefan Einhorn lägger en helt annan innebörd i ordet: ”För mig är en snäll människa en
individ som lever med etiken i sitt hjärta.” Den snälla människan är minst av allt dum,
tvärtom mycket klok eftersom hon har förstått att det vi gör för andra gör vi också för
oss själva.
Men snällhet är en egenskap som måste förvaltas med gott omdöme. Att vara snäll
på ett äkta, positivt och gott sätt är verkligen en konst.
I Konsten att vara snäll skriver Stefan Einhorn bland annat om vad äkta snällhet innebär
och om de motkrafter som kan hindra oss från att vara snälla. Han redogör också för
vetenskapliga studier som visar att snällhet lönar sig och ger handfasta råd om hur man
kan tillämpa detta i vardagslivet.
Snällhet är det största vi kan erbjuda vår omvärld – och oss själva."


Vidare öppnade jag boken och läste ett citat på sidorna innan den börjar

"Livet är så vist att ingen på allvar kan försöka hjälpa en annan utan att hjälpa sig själv"

Och för inte så längesedan hade jag en disskution med min pappa om vad jag tycker om ordspråket, hoppet är det sista som lämnar oss, jag anser att detta inte stämmer. Hur dumt det än låter tror jag att egoismen är det som lämnar människan sist. Min pappa håller inte med. Vi har olika åskiter i detta.
Men jag tänkte mer på den disskutionen när jag läste just citatet. I alla skeenden som man gör en välmening kan man alltid hitta en väg som leder till att det på något vis gynnar en själv.
Nu kanske man kan tro/tycka att jag är en hemsk människa som anser detta. Jag är inte hemsk, utan ganska snäll faktiskt.. eller? Vi får väl se efter att jag läst boken.

Någon annan som vill haka på? Läsa boken och disskutera? Vore ju kul!

Förresten så bjöd jag just J på en äppelbit, egentligen mest för att jag ska kunna be honom om ett glas vatten om ett tag.. ;)