Ibland får jag för mig att människor verkligen är helt dumma i huvudet.
Har pratat hela morgonen med min kusin. Hon förstår.
Men jag hamnar som i trans och när det blir som det blir nu är alla runt omkring saknar helt egen tankeverksamthet? Jag tycker till och med att dom i min närmaste omgivning typ är talanglösa och jag blir så jävla irriterad och förbannad. Och så tycker jag så klart att det bara är jag som har rätt. Alla andra Idioter har fel.
Hormonerna sprutar och det är bara så märkligt att någon skulle bli less på mig? Jag som är felfri?
Det är ingen i hela världen som kan tala om för mig om jag är glad, sur, arg eller ledsen.. För dom har hela tiden fel. Men jo, jag är arg.. Jag så jävla arg och bitter. För i min värld, när jag är arg så fattar ingen varför. Folk ska bara fatta. Dom ska läsa mina tankar. Veta redan innan att jag kommer få ett utbrott. Jag kommer explodera när som helst om den i min närhet inte gör på det viset som jag nyss tänkte. För det är jag som har rätt. Och dom ska bara veta om vad jag nyss tänkte. Johan borde tillexempel förstå att jag kommer bli sur, jag bli vansinnig när han kommer hem och frågar hur det är.. Jag kommer bli sur direkt. Tänka att han är knäpp som frågar.
Sen kommer jag fortsätta.. Jag kommer söka problemen, jag kommer tycka att det är förjävligt att vi har massa otvättad tvätt i källaren, sen kommer jag skylla det på den mest tillgängliga, Johan.. Ja det är hans fel, så klart det är hans fel. Och så blir jag nog sur för att mjölken är slut. Och det också är Johans fel. Varför köpte han inte med sig mjölk hem? Han borde fattat det. Han borde fattat att jag inte gjort det även fast jag varit hemma hela dagen.. Men jo, det är hans fel.. Och sen stör jag mig som fan på att pastasåsen inte blir som jag tänkt, men det är inte mitt fel. Det är morsans fel för att hon inte lärt mig göra pasta sås.. Och så där fortsätter det.. Allt är piss och allt är hela tiden alla andras fel.. Ingen fattar något och jag fattar allt. Alla har fel och jag har rätt.. Och stundvis går jag in i dom där knäppa tankarna så jag verkligen verkligen på riktigt tror att det är så.
Att alla andra har fel och jag rätt. Mest skit har försäkringskassan fått, (även fast dom verkligen på riktigt har gjort fel) Men jag skyller ALLT på dom.. och resten på Johan. Det är deras fel. Sen kommer det en sån där 5 minutare av förstånd "Nä, nu måste jag tänka positivt" "nu får jag skärpa mig" men jo, det håller bara i sig fem minuter. Då jag ser det där fina. Att jag har en grym Sambo som faktiskt frågar och bryr sig om hur jag mår, att jag har världens bästa unge som står ut med en skit tråkig morsa, att jag lärt mig allt som är viktigt (att göra pasta sås är inte så viktigt), att trots att vi har skitig tvätt i källaren så har vi rena kläder i garderoberna, och så vidare.. Men så efter fem minuter överöses jag med hormoner, dåliga tankar och jag forstätter skylla ifrån mig. Jag är just som vissa av klienterna jag jobbar med nu om jag gör en självreflektion.. Men så svänger det fort och från att ha varit arg en längre stund blir jag fullständigt utom mig av gråt. Jag gråter så jag tappar andan och hittar miljoner anledningar att vara ledsen över. Mina fötter är inte alls lika fina som dom var för några år sedan, jag gillade verkligen mina fötter. Och så gråter jag.. och gråter.. Helst gråter jag högt och synligt om Johan är hemma, (MEN TYCK MEST SYND OM MIG I HELA JÄVLA VÄRLDEN DÅ) för att mina fötter är slitna.. Sen tröstar jag mig med att magen är så stor så jag knappt ser dom.. och så är det över.. Kanske ser jag på tv en stund. Men då händer nått.. Det är leksaker överallt.. Blodet pumpar, jag blir så hiskeligt irriterad på dessa prylar överallt.. Spottar och fräser över röran som är hemma. Jag som städar hela tiden (det gör jag verkligen inte) men jag vill gärna tro att jag gör det.. Och så fortsätter jag,  högt. Johan ska minsann veta om att jag blir irriterad på alla prylar.. och det är också hans fel.. så klart. Mitt ansvar att hålla ordning är obefintligt.. men bara det finns något att irritera sig på så jag får utlopp för det jag känner.. När jag plockat undan lite iaf känns det för stunden bättre.. tills nästa känsla kryper sig på.. Och då är det kanske att jag är så ensam. Jag är mest ensam i hela världen (fast jag har familj, vänner och dom vackraste i min närhet) men det räknas inte just då.. Utan jag är verkligen så ensam. Och den känslan uttrycker sig på olika vis.. men inte heller det är vackert.. Sen slutar dagen med den sista sucken. FAN VA JAG ÄR STOR. Jag kan inte vända mig, jag bara väller över.. Jag exploderar nog snart.. Och jag är så stor.. Fan va stor jag är.. Varför måste man bli så stor? Det är så jobbigt. Det är suger ju att behöva vakna pissnödig när jag är så stor att jag inte kan komma upp. Och gärna stånkar jag lite extra högt så Johan hör hur jobbigt det är att vara så stor.. För det är ju hans fel det också.. ;)

Just nu är det nog inte lätt att leva med mig. Tur att det snart är över. Och någonstans vet jag ju om hur fel det är att jag beter mig så här.. Men jag kan inte riktigt styra över det. Förlåt för all bitterhet! Som Johan säger när han inte vad han annars ska säga; "Ja, men du, det blir ju snart bättre" ;)

(det finns en del ironi i detta inlägg, så ni som inte klarar av det behöver inte överanalysera texten)





Tänk att om som mest 86 dagar (ja jag har tagit reda på exakt hur långt jag får gå innan jag kan kräva att bli igångsatt) har jag ett litet knyte här.



Sparkarna i magen påminner mig om vad vi har att vänta. Inte är väl hela den resan vacker heller men ljuvlig på sitt vis ändå. Då har vi två troll här hemma och rör till och som förgyller vardagen. Två små varelser som är beroende av oss, och som vi kommer älska obegränsat.



Idag skiner solen och med eller utan mitt humör ska jag försöka få något gjort här hemma innan Johan kommer hem.. och idag ska jag laga pastasås utifrån ett recept, då kan jag skylla på receotet om det blir dåligt och inte på mamma ;)

 

 

Sen kommer dom där ljuspunkterna i livet som gör att jag fullständigt svävar på moln. Jag har fortsatt kontakt med vissa av tidigare klienter. Och när det hinner gå en stund mellan gångerna vi hörs av dimper det ibalnd ner ett mail eller sms.. Så som denna morgon när jag tittar på mobilen och får ett sms som detta. Det är sånna stunder som hjärtat kokar över av lycka.. 25 ord som egentligen gör hela min dag. Underbara värld som skänker en del lycka till människor i situationer som är BETYDLIGT mer besvärlig än min. Och så tänker jag för mig själv: Men måtte det gå vägen nu då. Stanna i dom tankarna och forstätt göra rätt val så ska jag också göra det!

 

"Heeeeej tänkte säga att jag har lägenhet och börjat pissa. Jag skötter mig nu! :). hoppas du har de bra. hälsa alla. hälsa TEO från mig. :D"

 

 

Nu ska jag hoppa ner i källaren och hänga tvätten och sen får vi se vad problemet blir i eftermiddag för säkerligen har Johan gjort något helt galet, från vettet.. ;) Stackarn!

 

Ha de gott.