Fredagen den 14 Augusti hade vi tid för efterkontroll.. Johan sa till mig flera gånger,
 -"ha inte för stora förhoppningar, vi kommer säkert bli hemskickade oh vänta ett tag till"..

-"Ja, det tror jag med" Svarade jag.. Men jag kunde ändå inte låta bli att hoppas,
att kanske kunde jag bli igångsatt.. Jag hade gåt över tiden med 11 dagar och mitt psyke var i botten,
alla ringde och frågade dagligen
om hur jag mådde och om det kommit någon bebis,
omtänksamt men ack så jobbigt när man själv vaknade varje morgon och
blev besviken att inget hände, kroppen var tung och det var så mycket jag ville göra,
men kunde inte förmå mig.



Vi åkte till Dragon Gate och gick i långa trappor, jag skurade golv, bakade bullar,
ja, efter tips var jag på vippen att köra vattenskoter också, det skulle ju fungera?
Vi gick på bio och försökte verkligen få dagarna att gå..
Johan jobbade men ringde hem flera gånger om dagen -"Känner du nått?"
Men näe, jag kände ingenting.. Så då vi gick på undersökningen,
till överburenhets kontrollen hade jag ändå förhoppningen
om att det kanske kunde vara dags.. Jag hoppades och hoppades..

Hon som undersökte mig satt tyst länge men sa sen, det finnsgott om forstervatten och barnet mår bra.
Det var en lättnad så klart. Jag ville ju inget hellre. Men hon sa också;
"ni får fortsätta vänta, gör något roligt""
och allt slocknade för mig, jag frågade hur länge man egentligen skulle få gå över,
fanns det någon gräns?
Och hennes svar blev "Ja, om det inte satt igång innan nästa fredag så får du komma in"
Det var det vidrigaste svar jag hade väntat mig..
En vecka kanske inte låter som lång tid, men när man varit gravid  inio månader,
längtat och väntat och inte tänkt på något annat i en evighet då ger varje dag en känsla av nio månader till.
Det var vidrigt. Men jag svarade henne inte ens utan gik tyst ut ur rummet,
glad för att allt sett bra ut,
men vansinnigt ledsen över att dom inte ville sätta igång mig..
I hissen på väg till bilen brast det, tårarna sprutade och jag sa till
Johan att: "Nu skiter jag i allt som har med barnafödande att göra,
det är inte meningen att det ska komma nått barn"
sen åkte vi hem..

Jag satte mig i soffan och minns att jag tänkte att jag aldrig känt mig så fet som jag gjorde då..
Allt var  bara piss..
I samma sekund ringde Emma, hon frågade om vi skulle på marinfestivalen,
-"Ja det ska vi, för föda barn ska jag ju inte göra iaf"
Minns att jag var sur, men jag visste att hon skulle förstå.
Vi skulle mötas upp senare. Jag hade bestämt mig för att äta på mc donalds,
kunde lika gärna trycka i mig ett lass där, för smalare skulle jag knappast bli i det
närmaste laget, och bitterheten sköjlde över mig.
Vi gik ner mot hamnen, mötte Emma och Peter,
Träffade Sophie, Matte och Isabell..



Strosade runt.
Kollade på stand up, och jag försökte verkligen ha roligt, men jag var arg,
less och ännu mer bitter än tidigare..
Ont i kroppen och mina fötter värkte.. Vi gick hem vid 21,
Tomas Dileva skulle spela klockan 22..
och jag kommer ihåg att jag satt i soffan med balkongdörren öppen och lyssnade, f
ör det hördes ända hit.. Han var dålig,
jag blev så sur, för hans musik var så dåligt..
Vi kunde höra alla som skrek och jublade.. Innan jag somnade hade jag
släppt allt, skit samma var min enda tanke..

Klockan fem på morgonen vaknade jag av rejäla magknip..
Men, nä, jag var inte nödig :) Kunde inte sova..
Vätatde på att klockan skulle bli lagom, så jag kunde ringa Jessica och fråga hur det egentligen skulle kännas.
Vi åkte till Johans firma och tvättade bilen,
jag satt på asfalten och hade ont, men hade det inte kommit någon bebis än,
var det knappast det som var på gång då heller..
Jessica försökte beskriva känslan av värkar, men jag trodde nog att det
var vanliga magknip ändå.. Sen åkte vi hem igen..
Plockade här hemma och Johan åkte hem till Lars och skulle se en
fotbolls match. Vid det laget hade jag nog börjat ana att det inte var vanliga magknip,
men jag sa inget till honom, han skulle bara stannat hemma och varit orolig..
Så han åkte. Jag var kvar hemma och försökte "klocka" mina magknip :)
Det blev tätare och tätare.. ondare och ondare..
Skickade ett sms till Johan:
"Nu gör det jävligt ont så jag tror nog att det kan vara annat än magknip,
men kom inte hem för det går bra ändå!"

Han ringde upp och vi kom fram till att han skulle stanna kvar,
han insåg kanske själv att det bara skulle bli stressigt
för mig om han skulle vanka av och an här hemma,
jag visste dessutom att Hans bror m familj skulle komma med en kakdeg
senare så då skulle vi kunna tänka på något annat.
 Johan kom hem och vi slappade.. Jag hade kontakt med Jessica varannan
timme drygt och frågade tusen frågor som hon försökte besvara. :)
När hon berättade hur långt det borde vara mellan
värkarna kände jag lite panik, det var kortare än vad hon sa..

Haha, förstfödeska i ett nötskal.

Men jag ringde förlossningen och sköterskan sa att jag borde ta ett bad, om det var
förvärkar skulle badet göra att det gav med sig,
och om det var riktiga värkar skulle det bli kraftigare, om så var fallet
skulle jag komma till dom och få en sovdos så jag kunde få åka hem och sova
..
Så jag badade i 40 minuter. Johan bror med familj kom, Cecilia hade
med sig chocklad kakor till mig och jag minns att jag pep iväg till köket vid varje värk..
men det blev bara värre..
När dom åkte satte vi oss också i bilen.

Skillanden var att den här gången var jag fullt inne på att bli återigen bli
hemkskickad, vad skulle vara skillnad nu från tidigare gånger..?
När vi kom in blev jag undersökt och hon sa att jag öppnat mig 4 cm,
gränsen för att få åka hem hade  passerats.
Jag fattade ingenting utan satte mig på sängen,
men jag såg på Johans ansiktsuttryk att han var brydd..
-"Jaha, ska jag åka hem och hämta väskan jag då eller?" Sa han frågande..
Och då fattade jag vad hon sagt, vi skulle inte alls få åka hem
med någon sovdos,
utan vi skulle bli kvar där för här skulle banne mig födas barn och jag knallade stolt
genom korridoren för att bli tilldelad en förlossningssal,
när vi gick där kunde vi höra från ett av rummen, att någon skrek,
min spontana  idiotiska kommentar till Johan blev;
"Men gud vad hon skriker, så jävla ont gör det ju inte"
sen bytte jag om och la mig i sängen,
ringde både Jessica och min kusin som var på hembygdsgården hemma och pratade med dom..
Mamma och Pappa blev förväntansfulla och jag smsade med Syrran..
klockan var 23.00 och vi väntade.. Vid nästa undersökning hade jag
öppnats 5 cm.. det gick små trögt.. Men efter det
började jag ångra vad jag sa tidigare,
om den där kvinnan som skrek, och jag valde att ta lustgasen..
Men det var nog ett misstag för mig, jag blev jätte dålig.
Domnade bort i ansiktet, kunde inte styra mina händer och spydde.. och inte tyckte jag att
det hjälpte mot smärtan heller.
En riktig överförfriskad vin fylla. Men jag andades i den där masken..
Vid ett tillfälle blev jag så arg på Johan när han skulle hjälpa mig andas genom värkarna, så jag skrek åt honom "Andas förfan inte på mig, andas åt nått annat håll"
men det var nog den enda dispyten, han skrattade.. som tur var.


Våran barnmorska var jätte snäll, den första iaf. Hon hade två andra förlossningar samtidigt,
varav ett barn vägde 5,5 kilo så dom slet ont. Men det betydde att jag inte fick någon hjälp,
hon var inne hos oss 3 gånger och kollade snabbt på
kurvor och hjärt ljud, en gång kom hon in och tog hål
på foster hinnan för mitt vatten hade inte gått och gick direkt sen.
Hon bad om ursäkt sen, det hade varit mycket den natten.
Vi fick helt enkelt klara oss utan hjälp, men Johan var super
duktigt.. Så det gick ju vägen ändå.. Men tillslut tryckte jag på den där klockan och bad
om Epudralen, det gick inte att härda ut..
Narkosläkaren kom ganska snabbt och när den väl satt där den skulle och jag
kunde pumpa in smärtlindringen själv svävade jag på moln,
skulle det kännas så här kunde jag föda barn hela tiden,
det var knappt så jag märkte av värkarna..

Men efter 40 minter kom sköterskan in och sa att värkarna avtagit så dom
skulle bli tvugna att sätta värkestimulerande dropp.. Sen var det hela igång igen,
men myket mer intesivt.. När jag hade
öppnats 9 centimeter, ångrade jag verkligen vad jag sa om den skrikande kvinnan,
för där stod jag själv och skrek för brinnande livet.
Grabben var lite trög att komma ut så jag fick stå med ett "eva stöd"och
hoppa för att han skulle pressas neråt..
Och den smärtan, jag pallade 10 minuter sen la jag mig ner igen.. Klokan 07 blev det skiftbyte bland
personalen och vi fick en ny barnmorska,
en kvinna från Chile som retade gallfeber på mig
"Du ska föda ditt barn, inte jobba emot värkarna"..
Om hon bara kunde hålla igen käften tänkte jag..

När jag började få mina krystvärkar sa jag till
henne att Nu MÅSTE jag krysta,
hon stod i dörröppningen och sa "Krysta på du" sen gick hon..
Helvete, jag kan ju inte krysta om ingen tar emot barnet..
och Johan hade fått strängt förbud att lämna min över del av kroppen..
Barnmorskan visste säkert att Theo fortfarande hade en bit kvar men för
mig kändes som att han skulle ploppa ut vilken sekund som helst.
Så jag vågade inte krysta, jag jag vänatde på att hon skulle komma tillbaka.
Inser nu efteråt att Jessica var den som guidade mig bäst, bättre än som på sjukan iaf :)

Men när hon kom in sen och undersökte mig så kallade hon en till sköterska
och jag skulle ta i allt jag hade under värken sa dom..
Och som jag tog i..
Jisses vilken kraft kroppen besitter, utan att man ens vet om det själv.
Efter ett tag bad hon mig hålla emot, jag fick inte krysta mer,
 men det var omöjligt, jag tog i och vips så hade jag ett
barn på magen.. Jag var helt oförberedd.

Men när han väl låg där, undrade jag varför han inte skrek..
Även om det handlade om sekunder han låg tyst, så blev jag livrädd..
"Varför skriker han inte?"
I samma veva öppnade han ögonen och skrek som
en galning, men jag log..

Det var ju det jag väntade på, det var ju det bästa livstecknet, att han skrek..
Dom torkade av honom och han fick en filt sen fick han ligga hos mig en stund..
Innan jag gick och duschade..
Allt var overkligt.



 Och sen fick vi veta att den där kvinnan från Chile förmodligen varit så där tvär och retsam för att
jag skulle bli arg, det var hennes syfte, att få mig att jobba lite hårdare..
Hon var ganska empatisk och rolig visade det sig efteråt.
Är lite ledsen att jag aldrig hann tacka henne för hjälpen.

Vi fick den omtalade frukost brickan med en sverige flagga på,
Theo sov, han var nog ganska trött efter att kämpat sit ut till oss..
Den där frukosten var inte så märkvärdig..  Jag högg in på chockladen jag fått av cecilia istället :)
Johan höll o Theo och jag var lycklig..









Jag var allt annat än bitter, som jag varit kvällen innan.




Theo 1 timme gammal










Nu var jag nöjd, så nöjd
man någonsin kunnat bli.